Elefanten.

 

Det var torsdag. Jag  satt på tunnelbanan i halvdvala med huvudet lutat mot fönstret. Det hade varit en lång dag, dagisinskolning på förmiddagen och effektivitetskurs på eftermiddagen, och därför trodde jag först att jag såg i syne när det stod elefanter på Gubbängsfältet. Men så mindes jag affischerna som annonserat att det skulle bli cirkus i kvarteret och lade ihop ett plus ett. Efter middagen tog jag med Frank ut på promenad i skymningsljuset. Jag skulle aldrig drömma om att ta med honom på cirkus. Att folk kan förfäras över tjurfäktning och samtidigt gå på cirkus övergår mitt förstånd. Fick jag själv välja mellan en relativt snabb död framför ett utdraget liv i förnedring framför publik skulle jag nog välja det förstnämnda, även om jag naturligtvis inte är pro tjurfäktning heller. Men titta på elefanterna kunde vi naturligtvis göra. Det kostar ju inget.

Elefanterna stod bakom ett provisoriskt elstängsel och såg eländiga ut. Den ene, den större, stod som fast på stället och vaggade fram och tillbaka med ögonen halvslutna. Hade det varit en människa hade den burit tvångströja. Det var något hotfullt över situationen, så vi avlägsnade oss snabbt och tittade istället på den väldiga fullmåne som höjde sig över Gubbängsfältet.

Morgonen därpå: Aftonbladets löpsedel meddelar att en cirkuselefant lyft upp en sexårig flicka med snabeln och ätit upp hennes sko. Det måste vara "vår" elefant tänkte jag. Mycket riktigt. Stackars djur.