Left.

Jag är en albumperson, precis som att jag är en romanperson och en långfilmsperson. Där en singel eller enskild låt, eller för den delen en novell eller en kortfilm är som att i farten snabbt nicka åt någon jag känner, är albumet (eller långfilmen eller romanen) som en helkväll med vindlande samtal över några koppar kaffe eller glas öl. Efteråt känner jag mig berikad på ett helt annat sätt. Det är därför det här är mitt första möte med Most Valuable Players sedan "You In Honey" från 2006. De har släppt enstaka låtar och singlar under mellantiden, men det är först nu, i och med ett nytt albumsläpp, som jag vaknar ur min dvala. Och det är jag glad för. Tänk om jag hade missat det här? Då hade jag missat något väldigt fint. "Left" låter varm och inbjudande, mer direkt än föregångaren, poppig och lätt att ta till sig, men med bottnar att dyka djupare i. Och jag tycker om att inget spår är det andra likt, att skivan öppnar med att låta som ett Nya Zeeländskt Magic Numbers, och vidare i Prefab Sproutska harmonier och melodier. Det är också, vilket jag alltid tycker om, en skiva som låter precis som omslaget set ut.

Elefanten.

 

Det var torsdag. Jag  satt på tunnelbanan i halvdvala med huvudet lutat mot fönstret. Det hade varit en lång dag, dagisinskolning på förmiddagen och effektivitetskurs på eftermiddagen, och därför trodde jag först att jag såg i syne när det stod elefanter på Gubbängsfältet. Men så mindes jag affischerna som annonserat att det skulle bli cirkus i kvarteret och lade ihop ett plus ett. Efter middagen tog jag med Frank ut på promenad i skymningsljuset. Jag skulle aldrig drömma om att ta med honom på cirkus. Att folk kan förfäras över tjurfäktning och samtidigt gå på cirkus övergår mitt förstånd. Fick jag själv välja mellan en relativt snabb död framför ett utdraget liv i förnedring framför publik skulle jag nog välja det förstnämnda, även om jag naturligtvis inte är pro tjurfäktning heller. Men titta på elefanterna kunde vi naturligtvis göra. Det kostar ju inget.

Elefanterna stod bakom ett provisoriskt elstängsel och såg eländiga ut. Den ene, den större, stod som fast på stället och vaggade fram och tillbaka med ögonen halvslutna. Hade det varit en människa hade den burit tvångströja. Det var något hotfullt över situationen, så vi avlägsnade oss snabbt och tittade istället på den väldiga fullmåne som höjde sig över Gubbängsfältet.

Morgonen därpå: Aftonbladets löpsedel meddelar att en cirkuselefant lyft upp en sexårig flicka med snabeln och ätit upp hennes sko. Det måste vara "vår" elefant tänkte jag. Mycket riktigt. Stackars djur.

 

It's harvest time.

Hatet.

Varje gång jag passerar den här reklamaffischen fylls jag med vämjelse. "För att erövra vägen måste du bemästra asfalten". Varför måste vägen erövras? Räcker det inte med springa på den? Hade jag varit genusvetare hade jag skrivit en hel avhandling om den här tråkiga affischen och hur den närmast övertydligt visar på skillnaden mellan manligt och kvinnligt i reklamen, hur vi män liksom ska uppfostras till att vara tävlingsbenägna och aggressiva. Nu är jag inte genusvetare, så jag sätter punkt här.

Katastroffilmshimmel.

Idag, vid Sergels Torg.

Dagisstart.

Så här ser omgivningarna ut där min son om en vecka ska börja på dagis. Jag är så tacksam över att han får ha det så vilt och vackert omkring sig, att han får följa årstidernas skiftningar i skogen och vid vattenbrynet. Känner mig verkligen priviligerad. Å hans vägnar.

Dagens fynd.

Okej, gamla Triffids-vinyler är väl långt ifrån omöjliga att få tag i, och de är inte heller mitt favoritband genom rockhistorien, nej, inte ens mitt favoritband från det australiensiska 80-talet. Men ändå, då och då, fantastiskt bra. Och tjugofem kronor är verkligen inga pengar för fem vinyler, även om jag hade både "Calenture", "The Black Swan" och "Born Sandy Devotional" sedan tidigare. Den sistnämnda bara på cd, men ändå. Och "Treeless Plain" och "Raining Pleasure" ser jag verkligen fram emot att lära känna. Åttiotalsrock är helt rätt i min värld just nu. Ta bara en sån sak som att jag de senaste veckorna intensivlyssnat på The Waterboys "In A Pagan Place"...

September.

Musikaliskt sett har sommaren 2013 varit den tråkigaste i mannaminne. Det har varit roligt att lyssna på musik, lyssna på gamla skivor, skivor som legat och gottat till sig som fina viner, eller skivor som jag bara inte hunnit lyssna in mig på ordentligt. Men nyheterna har lyst med sin frånvaro. Ibland har jag stått och bläddrat i backarna på Bengans, men aldrig lyckats hitta något som lockat till inköp, och de musikbloggar jag följer har ekat tomma.

Därför är det glädjande att se att det redan i september släpps skivor värda att längta efter. Most Valuable Players återvänder med "Left", första skivan sedan "You In Honey" från 2006. Dessutom: Bill Callahans "Dream River".

September's not so far away.

No train to Nora.

Ett sommarminne:

"Det går väl inga tåg i Nora?" sa jag och Mikaela, och genade över järnvägen. Då kommer den här gamla bjässen stånkande genom landskapet. En rätt mäktig syn. Gamla tåg är fina.