Jag läste ut W. G. Sebalds "Saturnus Ringar" idag, medan Frank roade sig med sin nya trehjuling. Har varit nyfiken på Sebald ett tag, utan att egentligen veta varför. Ingen jag känner har läst honom (om man räknar bort bekanta på internet som nämnt honom i förbifarten) och jag vet egentligen inte särskilt mycket om vare sig författaren eller författarskapet. Ändå fanns där en lockelse. Och den är inte mindre så här efter läsningen, för mer fascinerande bok får man leta efter. Jag har inte den akademiska bildning som gör att jag vågar mig på en analys utan risk för att tappa ansiktet fullständigt, men jag vågar mig på att påstå att jag njöt av läsningen ändå. Fann mig liksom närvarande i Sebalds vandringar längs Englands vinpinande kustlandskap, och relaterade till hans historiska djupdykningar i olika människors och platsers bittra öden med samma engagemang som jag inbillar mig att andra gör till Herman Lindqvists porträtt av gamla svenska kungar. Nu är jag sugen på att beställa Sebald-samlingen "Dikt, prosa, essä" och se Grant Gee-filmen "Patience (After Sebald)" som ska vara baserad på just "Saturnus Ringar".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar