...

Fantastiskt uttråkad idag. Semestern har, såhär en vecka in, varit en besvikelse. Inga pengar, inga lediga vänner, inte mycket till ledigt alls egentligen, eftersom barnet kräver uppmärksamhet hela dagarna. Det får han ju förstås så gärna, men ibland minns jag tidigare semestrar, med långläsning på balkongen, öl på uteserveringar och promenader i solen, och jag skulle önska att den här semestern kunde innehålla lite sånt också.

Idag gläds vi åtminstone åt:

- säsongens sista "Mad Men".
- Ny Galago i brevlådan (förhoppningsvis).
- "Ny"* iPod att hämta ut på Posten (förhoppningsvis) och *nej, den är inte ny som i ny, eftersom det är en begagnad iPod Touch 32 Gb med sprucken display, men den är ny för mig. Jag hoppas den har okej batteritid och ett fungerande hörlursuttag.

Och imorgon kommer lönen.

Saturnus Ringar.

Jag läste ut W. G. Sebalds "Saturnus Ringar" idag, medan Frank roade sig med sin nya trehjuling. Har varit nyfiken på Sebald ett tag, utan att egentligen veta varför. Ingen jag känner har läst honom (om man räknar bort bekanta på internet som nämnt honom i förbifarten) och jag vet egentligen inte särskilt mycket om vare sig författaren eller författarskapet. Ändå fanns där en lockelse. Och den är inte mindre så här efter läsningen, för mer fascinerande bok får man leta efter. Jag har inte den akademiska bildning som gör att jag vågar mig på en analys utan risk för att tappa ansiktet fullständigt, men jag vågar mig på att påstå att jag njöt av läsningen ändå. Fann mig liksom närvarande i Sebalds vandringar längs Englands vinpinande kustlandskap, och relaterade till hans historiska djupdykningar i olika människors och platsers bittra öden med samma engagemang som jag inbillar mig att andra gör till Herman Lindqvists porträtt av gamla svenska kungar. Nu är jag sugen på att beställa Sebald-samlingen "Dikt, prosa, essä" och se Grant Gee-filmen "Patience (After Sebald)" som ska vara baserad på just "Saturnus Ringar".

The Zombies, The Zombies, The Zombies.

Hittade den här på Tradera. En polsk utgåva av The Zombies "Odyssey & Oracle", kanske min favoritskiva alla kategorier. Hur tänkte de här? "Originalomslaget är lite skrikigt, kan vi inte istället bara skriva The Zombies tre gånger i olika färger och spegelvända texten en av gångerna?"

Den här kommer jag inte att bjuda på.

Angående Sonics topp 100-lista.

Köpte Sonics specialnummer igår, om de 100 bästa svenska skivorna genom tiderna. Den innehöll några självklara val, några inte så självklara val, och en del missar. Topp 3, med Stina Nordenstams "And She Closed Her Eyes" på guldplatsen, följd av Håkan Hellströms "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg" och Jan Johanssons "Jazz På Svenska" har jag inga invändningar mot. Stina i toppen var en glad överraskning. Nog visste jag att skivan är omtyckt, men hade ingen aning om att det var fler än jag som höll den så högt.

Men jag saknar verkligen Nicolas Makelberges "Dying In Africa", den hade förtjänat en hög placering. Jag hade gärna sett något med Tape någonstans. Och det retar mig att Orup fortfarande är så omhuldad att han skulle dyka upp på en sån här lista (inte för att jag har mer emot honom än mot någon annan svensk åttiotalstopplistefigur, men det plötsliga vurmandet för honom där i mitten av 00-talet luktade så mycket masspsykos att jag fortfarande ser rött när hans namn dyker upp i såna här sammanhang).

Hösten är räddad!

I augusti kommer uppföljaren till Lars Noréns lysande "En Dramatikers Dagbok". Den nya boken skildrar åren 2005 - 2012, och lär, om den har något gemensamt sin föregångare, vad gäller omfång och stil, hålla mig sysselsatt och fängslad i månader.

Indiechock!

Fick hem de här tre favoriterna igår, på vinyl. Good times. Fantastiska skivor, alla tre.

Väckarklocka.

Jag behöver en väckarklocka. Det var ett tag sedan jag sist kunde säga något sådant, men sedan vi börjat dra ner på Franks dagsömn har han slutat vakna i svinottan, och att ha barn är inte längre någon garanti för att komma i tid till jobbet på morgnarna. Det finns ju väckningsfunktion i mobilen, naturligtvis, och den har jag också använt mig av de senaste tretton åren. Men jag har börjat tycka att tanken på att ha en mobil strålande vid min sida dygnet runt känns lite obehaglig, och dessutom stör mobilen även på andra sätt. Inget gör en så klarvaken som när telefonen surrar till av ett sms några minuter in i insomningen.

Frågan är bara vad jag ska köpa? Den gamla skolans väckarklockor är ju estetiskt tilltalande, och ännu mer så med lite slitage och patina. Tycker också om tanken på att ha en uppdragbar. Snällt för både plånboken och miljön, eftersom det inte behövs några batterier. Men jag är inte intresserad av att behöva lyssna till ett aggressivt ticketackande varje gång jag ska försöka sova.

Frågor, frågor... För att göra det hela mer komplicerat vill jag gärna ha inställbar volym på väckningen, så jag kan väcka mig själv, men skona Frank och Mikaela. Och där går ju en gammaldags klocka bort, de ringer ju i regel som flyglarm.

Helgens mest otippade.

Det var jobbfest i fredags. Förmodligen den trevligaste hittills. God mat, gott om dryck, trevliga samtal. På lördagen mådde jag sämre än jag gjort på flera år. Det blir så när man delar bord och fyra flaskor vin med fem personer varav två inte dricker. Farligt. Hursom, ett minne jag tog med mig ut ur dimman är hur jag plötsligt kände igen en låt som DJ:n spelade under middagen. Det var ju "Fingers" av Grant McLennan! Fast en cover då, av svenska Azure Blue. Högst otippat att höra denna obskyra pärla i ny version, och framförallt kanske i ett jobbsammanhang. En positiv överraskning, helt klart.