Livet vecka 5.

Vet ni vad som är ganska värdelöst? Att sedan ungefär två år tillbaka kan jag inte bli förkyld som folk längre. Kan inte bli sådär lagomt småhängig, stanna hemma två dagar från jobbet, glo på film och äta skräpmat för att sedan återvända pigg och utvilad. Istället ska jag bli närmast döende, nerbäddad i en sjuksäng, svettig, blek och eländig med slangar i varenda kroppsöppning... Okej, inte riktigt så, men nästan. De senaste årens förkylningar har varit brutala epos på fyra veckor med spinoffs i form av otäcka/äckliga följdsjukdomar; ett öra som slutar fungera, hysteriska hostattacker natt efter natt, eller, som den här gången, bihåleinflammation som får det att ömma som om en häst sparkat in högra sidan av mitt ansikte. Det hade jag ju kunnat klara mig utan.