Alice Kassius Eggers, The Cure och Karlskogagoterna.

Med anledning av helgens sträckläsning av Alice Kassius Eggers "Det Är Bara Regn" skulle jag vilja tala lite om The Cure och om min ungdom. The Cure och ungdom (åren mellan 18 och, säg, 22?) är nämligen ämnen som behandlas med knivskarp precision i "Det Är Bara Regn". Vi är nästan jämngamla, Alice Kassius Eggers och jag, så jag känner igen mycket av det hon skriver om, även om jag befann mig någon helt annanstans i landet än på Södermalm just då, i skarven mellan 90- och 00-tal. Själv bodde jag i Karlskoga, gick från gymnasiet till arbetslöshet och drev väl mest runt, men det liv Alice Kassius Eggers skriver om var det liv jag drömde om, just då. Minus kärleksproblemen då, även om en destruktiv relation för mig nog framstod som bättre än ingen relation alls.

Men så var det det här med The Cure också. Berättarjaget i "Det Är Bara Regn" älskar The Cure. Texten är kryddad med mängder av The Cure-citat. Det lyssnas på The Cure, det pratas The Cure, det skrivs om The Cure i internetdagböcker och i mail. Jag känner igen det där. Jag gjorde likadant, men med andra, liknande band. Robert Smiths band fanns alltid där i bakgrunden, men det var inget jag någonsin lyssnade på. Det fanns något avskräckande med The Cure. Att börja lyssna på dem var att överträda en gräns som sedan skulle kunna bli svår att backa tillbaka från. Gotgränsen.

Ni förstår, i Karlskoga fanns inga indiekids. Eller så fanns de, men höll sig hemma på kammaren. Som jag. Goter, svartrockare och synthare fanns däremot. Några av dem var mina bästa vänner, och några av dem var mina bästa vänners vänner, även om de aldrig riktigt blev mina vänner. Jag var ju för vanlig. Jag var en "normis". Det utvecklades med tiden någon form av hatkärlek mellan mig och goterna. Jag hade inget intresse av att vara del av deras crowd, men det störde mig samtidigt att de inte gjorde något försök att inkludera mig. Att vår skepsis var ömsesidig. Mina riktiga vänner gjorde några försök att dra med mig. Jag fick mitt hår färgat svart (det var ju lika indie som det var goth) och på en fest hade jag kajal (det var en Halloween-fest så det var okej) men det kändes aldrig riktigt rätt. Det liksom kliade.

Och det var väl så med The Cure också. De liksom kliade. Att börja lyssna på dem var det som kunde ha kraften att dra mig över till den mörka sidan. Så jag avstod från dem, hur mycket jag än gillade hitsen när tvingades konfronteras med dem. Idag har jag ett mer avslappnat förhållande till dem. The Cure alltså. Karlskogas goter har jag ingen kontakt med längre. Idag kan jag nästan önska att jag låtit mig förföras av The Cure då, när det begav sig. "Desintegration" är ju en makalös skiva. Den hade verkligen talat till mitt svårmodiga 18-årsjag. Och så hade jag känt mig mera inbjuden i "Det Är Bara Regn". Den är ju full av små meddelanden, citat, blinkningar, sånt som går över huvudet på mig. Men en bra bok är det likväl.