Vår favoritbok.

"Detta Är London" av Miroslav Sasek har varit favoritgodnattläsningen i flera månader, både för mig och för Frank. Frank älskar att lära sig om Big Ben, Towern, Westminister Abbey och alla andra Londons sevärdigheter, och jag älskar de fantastiska bilderna - jag skulle kunna ha dem inramade på väggen. Och så väcker den något i mig också. Min slumrande vandringslust. Hur mysigt det än är att sitta vid sängkanten och läsa med sitt barn händer det att jag seglar iväg i tanken, finner mig själv i någon av bilderna, sippande på en öl eller en kopp te, flanerande över ett myllrande torg...

Om bilderna nedan är i lite småsunkig kvalitet så är det för att jag fotat av boksidorna. Bildgoogla Miroslav Sasek för fler, bättre bilder.

Livet vecka 5.

Vet ni vad som är ganska värdelöst? Att sedan ungefär två år tillbaka kan jag inte bli förkyld som folk längre. Kan inte bli sådär lagomt småhängig, stanna hemma två dagar från jobbet, glo på film och äta skräpmat för att sedan återvända pigg och utvilad. Istället ska jag bli närmast döende, nerbäddad i en sjuksäng, svettig, blek och eländig med slangar i varenda kroppsöppning... Okej, inte riktigt så, men nästan. De senaste årens förkylningar har varit brutala epos på fyra veckor med spinoffs i form av otäcka/äckliga följdsjukdomar; ett öra som slutar fungera, hysteriska hostattacker natt efter natt, eller, som den här gången, bihåleinflammation som får det att ömma som om en häst sparkat in högra sidan av mitt ansikte. Det hade jag ju kunnat klara mig utan.

Alice Kassius Eggers, The Cure och Karlskogagoterna.

Med anledning av helgens sträckläsning av Alice Kassius Eggers "Det Är Bara Regn" skulle jag vilja tala lite om The Cure och om min ungdom. The Cure och ungdom (åren mellan 18 och, säg, 22?) är nämligen ämnen som behandlas med knivskarp precision i "Det Är Bara Regn". Vi är nästan jämngamla, Alice Kassius Eggers och jag, så jag känner igen mycket av det hon skriver om, även om jag befann mig någon helt annanstans i landet än på Södermalm just då, i skarven mellan 90- och 00-tal. Själv bodde jag i Karlskoga, gick från gymnasiet till arbetslöshet och drev väl mest runt, men det liv Alice Kassius Eggers skriver om var det liv jag drömde om, just då. Minus kärleksproblemen då, även om en destruktiv relation för mig nog framstod som bättre än ingen relation alls.

Men så var det det här med The Cure också. Berättarjaget i "Det Är Bara Regn" älskar The Cure. Texten är kryddad med mängder av The Cure-citat. Det lyssnas på The Cure, det pratas The Cure, det skrivs om The Cure i internetdagböcker och i mail. Jag känner igen det där. Jag gjorde likadant, men med andra, liknande band. Robert Smiths band fanns alltid där i bakgrunden, men det var inget jag någonsin lyssnade på. Det fanns något avskräckande med The Cure. Att börja lyssna på dem var att överträda en gräns som sedan skulle kunna bli svår att backa tillbaka från. Gotgränsen.

Ni förstår, i Karlskoga fanns inga indiekids. Eller så fanns de, men höll sig hemma på kammaren. Som jag. Goter, svartrockare och synthare fanns däremot. Några av dem var mina bästa vänner, och några av dem var mina bästa vänners vänner, även om de aldrig riktigt blev mina vänner. Jag var ju för vanlig. Jag var en "normis". Det utvecklades med tiden någon form av hatkärlek mellan mig och goterna. Jag hade inget intresse av att vara del av deras crowd, men det störde mig samtidigt att de inte gjorde något försök att inkludera mig. Att vår skepsis var ömsesidig. Mina riktiga vänner gjorde några försök att dra med mig. Jag fick mitt hår färgat svart (det var ju lika indie som det var goth) och på en fest hade jag kajal (det var en Halloween-fest så det var okej) men det kändes aldrig riktigt rätt. Det liksom kliade.

Och det var väl så med The Cure också. De liksom kliade. Att börja lyssna på dem var det som kunde ha kraften att dra mig över till den mörka sidan. Så jag avstod från dem, hur mycket jag än gillade hitsen när tvingades konfronteras med dem. Idag har jag ett mer avslappnat förhållande till dem. The Cure alltså. Karlskogas goter har jag ingen kontakt med längre. Idag kan jag nästan önska att jag låtit mig förföras av The Cure då, när det begav sig. "Desintegration" är ju en makalös skiva. Den hade verkligen talat till mitt svårmodiga 18-årsjag. Och så hade jag känt mig mera inbjuden i "Det Är Bara Regn". Den är ju full av små meddelanden, citat, blinkningar, sånt som går över huvudet på mig. Men en bra bok är det likväl.

Ikväll, på Södra Teatern...

... är det stöd/hyllningskonsert för Jason Molina. Jag är tyvärr inte där, på grund av förkylning och dålig framförhållning. Det svider lite. Om du kan och har tid, så gå. Det blir säkert fantastiskt. Läs mer här.

100 Influental Albums?

Jag gjorde det här testet på Facebook häromdagen:

Det var lagom meningslöst, som sig bör när det handlar om Facebook-test man gör en snörvlig och hostig lördagskväll i slutet av januari. Men det var också väldigt, väldigt konstigt. Svart musik saknades nästan helt, och istället kunde man på listan pricka av skivor som... "Peloton" av The Delgados? Jag har ingenting emot skivan i fråga, men på ingen lista i världen, oavsett avsändare, kan den väl anses ha haft mer inflytande på pophistorien än, säg, "The Blueprint" av Jay-Z? För att bara nämna en skiva som faktiskt saknades på listan. Skumt.

#Blogg100

Jo, jag har ju funderat ett tag på att försöka komma igång med bloggandet på allvar igen. Jag har ju släpat efter en del senaste tiden. Det är inte så mycket att tiden har saknats som att det tagit emot att skriva. Det är dumt. Skriva är ju vad jag egentligen vill göra. Egentligen är det ju något lustfyllt. Gratis är det också. Jag har redan börjat så smått de senaste dagarna, med korta musiktips. Och nu, som om jag blivit bönhörd, snubblade jag över Blogg100-initiativet. Så jag har anmält mig. Ett inlägg om dagen i 100 dagar är det tänkt att bli. Det kan bli högt, det kan bli lågt, kan bli stort, kan bli smått, kan bli kultur, kan bli vardag, kan bli listor, kan bli YouTube-videor. Vad som helst, bara det håller bloggen levande och mig någorlunda inspirerad. Wish me luck, och lämna gärna en kommentar då och då, sånt sporrar ju alltid.

Ny skiva med Amor de Días.

Även om jag inte älskar förra skivan, "Street Of The Love Of Days", blir jag glad och försiktigt hoppfull när jag ser att Amor de Días släpper nytt om ett par dagar. Första singeln bådar ju gott. Studsigare och piggare än förra skivan, som föll på att den var lite i sömnigaste laget. En till synes jättedyr video har de fått till också. Jag tycker om den.

Dagens lyssning.

Är inne på tredje lyssningen av Matthew E. Whites "Big Inner". Den är svårt beroendeframkallande. Soulgospel genom ett gubbrockfilter, fast piggt och bra. På fredag tror jag att jag går och köper den på vinyl.

En låt #23.

Low - Nothing But Heart

Jag älskar Low, men i och med "The Great Destroyer" började de utvecklas i en riktning jag inte riktigt tyckte om. Det långsamma och viskande övergick så sakteliga i någon slags arenarock. Att kalla den skränig vore väl att ta i, men det var inte alls samma band längre. Kändes det som. Men så hörde jag den här. Och tiden stod stilla i åtta minuter och tio sekunder. Arenarock, förvisso. Men arenarock som långsamt men beslutsamt klättrar mot himlen.

I ide.

Jag har svårt att minnas när jag senast var så okreativ. De senaste veckorna har all min energi gått åt till att ta mig ur sängen, gå till jobbet och sedan hålla mig vaken tills Frank sover och jag kan gå och lägga mig igen. Inte mycket till liv, men ute blir det ljusare, och energin kommer väl tillbaka. Hoppas jag. Januari är ju en jävla månad. Is and always was.

Jag har fastnat i två böcker som kräver mer koncentration och fokuserad läsning än jag riktigt orkar ge just nu. "2666" av Roberto Bolaño och "Under Vulkanen" av Malcolm Lowry. Den förstnämnda har jag tragglat med sedan i somras. Den senare har jag velat läsa i flera år. Men texten vill inte riktigt suga in mig. Det finns ett motstånd, antingen i böckerna, eller, mer troligt, i mig själv, som gör att jag tappar bort mig efter några sidor, glömmer vad jag just läst, vem som var vem och vem som gjorde vad. Jag behöver något lättsmält att varva med, och jag tror jag fann det rätta när jag igår slog upp "Bit Of A Blur" av Alex James. Jag är inget stort Blur-fan, men gillar enstaka låtar, och Alex James är en sympatisk berättare, rolig, inbjudande, medryckande. Kapitlen rusar på i ett rasande tempo, och anekdoterna är bagatellartade och lustiga, lite sådär som Blurs allra bästa låtar. Charmerande, om än inte stor litteratur.