Vila i frid, Terry.

Folksoulsångaren och Curtis Mayfield-barndomsvännen Terry Callier har gått ur tiden. Sorgligt. Har lyssnat mycket på honom senaste fyra åren, om än inte så ofta senaste månaderna. Nu blir det väl ändring på det. Av fel anledning kan tyckas, men ändå. Vila i frid.

Livet, vecka 43.

Det har varit en kontrasternas helg. Kvällen före; champagne, dagen efter; grillkorv.

I torsdags kväll snöade det. Det kändes härligt, men tidigt. Det var kyligt även i lägenheten, så jag drog på mig varma strumpor och kröp ner under täcket. Klockan var elva. Tre timmar senare vaknade jag av illvrål från rummet intill. Det var Frank, och det var inte nattens första uppvak, långt därifrån. Först vid fem, halv sex fick jag sova. Då var jag direkt förtvivlad. Vi skulle ju ut på kvällen, jag och mina kollegor. Vi hade bokat bord och skramlat pengar till presenter. Det var ju en av min chefs sista dagar på jobbet, och vi skulle fira av henne.

När morgonen kom haltade jag till jobbet med rödsprängda ögon, härdade ut, och vid fyra-tiden drack jag ett glas champagne. Det första av många. Det blev en fin kväll, trots allt. Hamburgare, cava, öl, spontandans, skratt och tårar. Jag lyssnade på kroppens och huvudets begränsningar och åkte hem tidigt, var i säng strax efter tolv, vilket var välbehövligt.

Morgonen därpå mådde jag så pass okej att jag rent av mäktade med att ta med en snorig Frank ut i lekparken, där vi sedan grillade korv med andra barn och deras trötta föräldrar. Mycket trevligt. När Frank sedan sedan sov middag gjorde jag detsamma, både djupt och länge.

Vi hade barnvakt över kvällen och natten, så vi gjorde något vi talat om länge: åkte in till Nytorget och åt middag på Bar Central. Det var både mättande och jättegott. Efteråt åkte vi hem, drack te och såg "Your Sisters Sister", som både jag och Mikaela gillade.

Nu idag har Frank kommit hem, hans förkylning har överförts även till resten av hushållet, men jag mår relativt bra ändå, främst på grund av en rejäl sovmorgon.

Imorgon ska jag på anställningsintervju, ett jobb jag inte alls vet om jag vill ha, så jag är ganska avslappnat inställd till det hela.

Cormac McCarthy - Vägen.

Filmatiseringen av "Vägen" såg jag redan för något år sedan, och jag gillade den. Den kändes. Mörk, otäck, drabbande. Igår läste jag ut boken, och den är något annat. Om filmen är ett slag i magen är boken en stålhättad känga i ansiktet. Aldrig tidigare har jag läst något så fullständigt hopplöst. Det är en kort bok, men den tog tid att läsa, helt enkelt för att jag flera gånger höll den i min hand, ställde mig frågan; "Är jag redo att hantera all den här smärtan just nu?" och insåg att svaret inte var jakande.

Ni känner säkert redan till handlingen; en man och en pojke vandrar genom ett dystopiskt USA efter katastrofen. Allt runt omkring dem är dött. Inget växer, inget lever, inte ens kackerlackor. Jorden reducerad till ett svart gruskorn i rymden. Det finns detaljer i "Vägen" som gör den så mycket otäckare än andra, liknande domedagsskildringar. Små korta, lakoniska glimtar av det liv som en gång var. Hur mannen förklarar för sin son att det en gång fanns fåglar på himmelen och att havet brukade vara blått och fullt av fisk. Jag läser, tänker på min egen son, hans upphetsade pekande på kråkorna i trädkronorna och småfisken i den lilla dammen i villaområdet här runt hörnet, och hjärtat går sönder. Den värld som presenteras i "Vägen" är ju den värld vi själva håller på att skapa. Och det är hemskare än allt annat.

Plötsligt händer det.

En låt #22.

Lambchop - Is A Woman

Trots ett evinnerligt lyssnade på "The New Cobweb Summer", som var med på en skiva som medföljde tidningen Uncut någon gång 2002, var det först när jag såg videon till "Is A Woman" som jag förstod att jag var tvungen att ha skivan med samma namn. Den är numera en av mina absoluta favoriter, framförallt en skiva jag återkommer till den här årstiden, och videon är ända sedan jag först såg den bland det finaste jag sett. Lambchop, mina vänner:

James Yorkston - I Was A Cat From A Book.

Sova till musik är mysigt, men också en svår konst. Det är lätt att tro att det fungerar bäst till något lugnt, försiktigt, smeksamt, något viskande, något i vaggvisetempo. Det är fel. Åtminstone är det fel för mig. Jag börjar lyssna koncentrerat, vill höra varje ord, varje nyans. Att somna till lugn musik är uteslutet. Jag behöver något högljutt, men gitarrer och dist, något som sakta men säkert kan övergå från musik till oljud till brus och slutligen slummer och sömn.

Men James Yorkstons "I Was A Cat From A Book" somnade jag till. Jag var vansinnigt trött efter sömnlös natt, visserligen, men det brukar inte spela någon roll annars. Kanske handlade det om att jag var hemma hos min pappa, kanske var det just det, i kombination med James Yorkstons just så hemtrevliga musik som fick mig precis så avslappnad att jag kunde njuta av musiken utan att koncentrera mig på den, vilket var vad som behövdes för att somna.

För det är en hemtrevlig skiva. Trygg. Inte tråkig, bortsett från några minuter av dödtid framåt slutet. Varm och inbjudande, och den låter ungefär som om Yorkston och vänner befann sig i ditt vardagsrum och spelade. På ett av spåren medverkar Kathryn Williams, och det gör ju förstås det spåret lite extra fantastiskt.

Efter en stunds slummer vaknade jag med ett ryck. Då hade James börjar hamra på sin gitarr på det där intensiva sättet som den där Jamie T brukade göra. Han gör det på två låtar, "The Border Song" och "I Can Take All This", och det är säkert nödvändiga avbrott i det långsamma och mysiga, men även om det inte är dåliga låtar hade jag klarat mig utan dem. Jag hade gärna sovit en stund till.

There's no need to let the neighbours run my life.

Grannarna. De flyttade in i somras, på våningen ovanför, lägenheten ovanför vår. Vi hade retat oss på de tidigare grannarna, de hoppade på golvet, sprang i trapphuset, skrek och tjoade, så när de flyttade kände vi en svag förhoppning om att saker och ting skulle bli bättre. Det blev det inte. Samtidigt blev det inte fullt så illa som vi befarade när de flyttade in. Då bar de upp elgitarrer, förstärkare och gigantiska högtalare. Dessa har lyckligtvis inte nyttjats så flitigt som vi fruktade, däremot är de av typen som talar högt, klampar med fötterna, möblerar om mitt i natten, samt att de har en liten hund som jagar tunga klot över golvet om nätterna. Och har Frank den dåliga smaken att vakna och gråta på natten hör vi dem demonstrativt resa sig ur sina sängar, svära och klampa runt irriterat på golvet, långt efter att barnskriken tystnat. Lagom stressande.