#9. Trevlig valborg!

Då var det valborgsmässoafton. Ta det lugnt ikväll, och glöm inte att valborgsfirandet är en borgerlig konstruktion som ska få dig för trött och bakfull för att orka demonstrera imorgon.

#8. My god has a hammer!

Idris Elba ska spela Heimdall i filmatiseringen av Marvel-hjälten "Thor". Detta har fått vissa asagudsentusiaster att gå i taket. Anledningen? Elba är svart. ”Det handlar om att respektera integriteten i källmaterialet”, lyder en av invändningarna. Jag kan inte tycka annat än att det är oerhört komiskt. Vi talar om en filmatisering av "The Mighty Thor", seriefiguren med röd slängkappa, tigerrandiga boots och vingar på hjälmen. Seriefiguren som lika gärna slåss mot Doctor Doom och Magneto som mot Loki. Ska vi oroa oss för respekt för källmaterialet är nog en svart Heimdall det minsta bekymret.

#7. Johan Kling - Människor Helt Utan Betydelse.

Omslagstexter och recensioner kan både hjälpa och stjälpa. När jag läste Johan Klings finstämda "Människor Helt Utan Betydelse" hörde jag ständigt en liten röst i mitt huvud, viskandes: "Hjalmar Söderberg, Hjalmar Söderberg, Hjalmar Söderberg". Om det berodde på att Sveriges Radios recensent på bokens baksida slagit på stora Söderberg-trumman, eller om Klings prosa verkligen fick mig att tänka på min gamle favoritförfattare, det vet jag inte. Men visst finns likheter. Att huvudpersonen är en melankolisk flanör är ju en uppenbar sådan. Även berättarrösten, som dröjer sig kvar vid målande detaljer, fångar små löjliga egenheter i människors beteende, är ganska Söderbergsk.

Ibland blir Kling lite övertydlig. När romanens Magnus går in på ett café, får något helt annat än det han beställt, och inte vågar säga ifrån, då blir jag lite irriterad. Visst, jag fungerar precis likadant, men i en roman är det ungefär samma sak om när en skådespelare odlar skäggstubb för att visa att hans rollfigur mår dåligt. På tok för hårda penseldrag. Så skulle aldrig Söderberg göra.

I övrigt: fin liten roman.

#6. Hjälp!

Lyckas inte få Statcounter att fungera ordentligt sedan jag flyttade till ny blogg. Av någon anledning kan jag inte längre se mina besökare refererande länkar. Och då faller ju liksom lite meningen med det hela. Någon klyftig och hygglig människa som vill hjälpa mig?

#5. The Dream Syndicate - The Days Of Wine And Roses.

Rubricerad skiva är en av mina mest spelade i vår. Och Dream Syndicate ett av de band vars sound jag tidigare allra grövst missuppfattat. Ett tag förväxlade jag dem med The Dream Academy, och köpte av misstag deras sjua ”Life In A Northern Town”. Den var inte så bra. Dream Syndicate brukar etiketteras som ”paisley underground”, vilket är en genre jag tidigare mest associerat med Mazzy Star. ”The Days Of Wine And Roses” låter inte alls som Mazzy Star. De låter faktiskt ganska exakt som ett elakare, skitigare Modern Lovers, med en lite mindre hjärtlig frontman än Jonathan Richman. Eller, för att hoppa över en popgeneration – som ett mer energiskt Velvet Underground. Det skramlar på bra, gnisslar och skaver. Steve Wynn spottar, fräser och stammar fram rocklyrik av den sorten man tycker sig ha hört tusen gånger förr, och jag borde inte riktigt gilla det (- en gång i tiden hade jag av princip avskytt det och avfärdat det som "rawk"). Men jag faller handlöst. Mycket är Karl Precodas förtjänst. Hans Tom Verlainska gitarrspel lyfter varenda låt han medverkar på. Lyssna bara på hans intrikata gitarrfigurer i "Halloween".

#4. Jakten På Bernhard.

Gör er själva en tjänst och ägna en timme åt David Liljemarks ömsinta, roliga och djupt sorgliga dokumentär "Jakten På Bernhard". Under många års tid tapetserade Bernhard Redenstedt Lund med kufiska lappar. Han sökte boende, han sökte vänskap, han utannonserade prylar, alltid med tät, tät, knappt urskiljbar handstil. Jag har sett liknande lappar i Stockholm, då med annan avsändare. Original av Bernhards sort finns i de flesta städer, men sällan får de komma till tals och berätta sina historier. Sällan vågar någon vara så nyfiken, medkännande och engagerad som Liljemark är här. Alla borde se, alla borde lära. Hur behandlar vi egentligen våra gamla och grumliga?

Finns på SVT Play; här.

#3. Vila i frid Bo Hansson.

Musiker trillar just nu av pinn i ett tempo jag aldrig sett maken till. Den senaste i raden är Bo Hansson. Mycket tråkigt. Jag är mer bevandrad i Hanssons proteger Sagor & Swings musik, än i Hanssons egen, så därför är jag nog fel person att författa en dödsruna. Finare sådanna finns att läsa på Throw Me Away och Bunny Rabbits.

#2. Doves - Kingdom Of Rust.

Jag älskar den här bilden på Donovan. De senaste åren har jag med ljus och lykta sökt efter musik som låter precis som den här bilden ser ut. Drömt om en tillvaro som ska vara och kännas precis så här. Vi kan kalla det eskapism. Den här folkrocken och softrocken jag obsessat kring är inte musik som lämpat sig särskilt bra i iPoden. I krocken med vardagen känns den malplacerad. Den där underskönt grönlummiga känslan finns ju inte i verkligheten. Möjligen glimtar den förbi för ett ögonblick under någon ledig sommarvecka. Oftast är den en chimär.

Det är just därför senaste Doves-skivan är så rätt just nu. Den är här. Den är aktuell. Den är urban. Stålgrå melankoli inbäddad i askmoln. Här och där ett technobeat i bakgrunden, i samma takt som pulsen och fotstegen på vägen till och från jobbet. Musik som låter som att färdas mellan platser där man inte passar in, där själva färden är den enda lilla friheten som går att finna, där euforin finns i flykten, i det flyktiga.

Skivan inleds med "Jetstream", "Kingdom Of Rust", "The Outsiders" och "Winter Hill", fyra låtar minst lika starka som det bästa på "The Last Broadcast", höjdpunkten i Doves karriär. Att det blir lite mer ojämnt och sömnigare därefter, ibland vilse i ett brötigt Oasis-land, det kan jag ta. Doves har ju min goda vilja på sin sida. Jag vill tycka om allt de gör. Det räcker också rätt långt.

#1. Nu kör vi.

Tyckte det var dags att börja om. Min gamla blogg hade stagnerat. Framförallt hade den en adress så krånglig att mina besökare i regel inte hittade tillbaka. Där gamla bloggens titel refererade till en rad i en Lloyd Cole-låt, flirtar den nya med Lemonheads. Dra vilka slutsatser ni vill, men helst inga. Kika förbi då och då istället. Nu kör vi vidare.