Det har varit en jobbig period. Magsjukt barn har följts av förkyld vuxen som följts av att även undertecknad blivit magsjuk, en märklig, långdragen magsjuka utan kräkningar men med extra allt av alla andra gory details. Nog har man väl varit sjuk tidigare, men jag har nog aldrig mått så här dåligt i upprättstående tillstånd tidigare. Just idag känner jag mig snäppet bättre. Det värsta trycket över bröstet har lagt sig, halsbrännan likaså, jag har klarat av en tur in till stan med min son, och jag köpte med mig Van Morrisons "Saint Dominic's Preview" som något form av vårtecken (Van Morrison är vår för mig) och för att belöna mig för att jag överlevt.
--
Annars blir det lugnt på konsumtionsfronten ett tag. Ska hålla hårt i pengarna de närmaste veckorna. En av nackdelarna med att jobba mitt i huvudstadens mest centrala delar är att man konstant bombarderas med januari- och februarireans lockande budskap och köper på sig mer än man egentligen har råd med. Det har jag gjort. Mest kläder. Nu blir det till att stoppa tillbaka pengar i madrassen igen. En del av klädköpen kanske jag redovisar här på bloggen framöver. Vi får se. Jag känner mig alltid så självmedveten när det handlar om kläder.
--
I perioden mellan sjukdomarna hann jag med ett besök på Rönnells, där Nacka Forum spelade. Det var den mest uppfriskande konserten på evigheter. Sån spelglädje, sånt sväng! Att Johan Berthling, Goran Kajfeš och Jonas Kullhammar är bra var ju ingen överraskning, men trummisen Kresten Osgood var en ny bekantskap, och vilken bekantskap! Sympatiskt galen, så kan man sammanfatta hans scenpersona. Och lika duktig på piano som på trummor. Jag köpte med mig skivan "Leve Nacka Forum". Att köpa skivor på konserten är verkligen grejen. Att i minnet kunna förankra en skiva vid en upplevelse direkt kopplad till musiken i fråga är oslagbart.
--
"Steglitsan" är utläst! Och den var bra. Fängslande. Svår att lägga ifrån sig. De som klagar på längden tycker jag har missat något. Det är väl sällan antalet sidor som påverkar hur lång tid en bok tar att läsa ut, utan hur pass mycket boken pockar på ens uppmärksamhet, hur troligt det är att man prioriterar läsningen av den framför andra uppgifter (jobb, disk, tv, surfande). Donna Tartt är en fantastisk berättare, även när själva berättelsen inte engagerar - ibland tappar den i tempo - så sugs man in i miljöerna och detaljerna, det bildflödande språket och vardagsbeskrivningarna, och stannar av den anledningen.
--
Våren börjar göra sig påmind. Jag har anmält mig till en odlingskurs, som ska hållas vid konsthallen ett stenkast från vår lägenhet. Det ser jag fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar