Vila i frid, Leonard Nimoy.

Du spelade ju in rätt fin musik också. Den här Frank Sinatra-covern är inte så dum alls. Under många år förstod jag inte ens att det var en cover, eftersom jag hörde den första gången på din "The Touch Of Leonard Nimoy".

Minnen från en sjukperiod.

Det har varit en jobbig period. Magsjukt barn har följts av förkyld vuxen som följts av att även undertecknad blivit magsjuk, en märklig, långdragen magsjuka utan kräkningar men med extra allt av alla andra gory details. Nog har man väl varit sjuk tidigare, men jag har nog aldrig mått så här dåligt i upprättstående tillstånd tidigare. Just idag känner jag mig snäppet bättre. Det värsta trycket över bröstet har lagt sig, halsbrännan likaså, jag har klarat av en tur in till stan med min son, och jag köpte med mig Van Morrisons "Saint Dominic's Preview" som något form av vårtecken (Van Morrison är vår för mig) och för att belöna mig för att jag överlevt.
--
Annars blir det lugnt på konsumtionsfronten ett tag. Ska hålla hårt i pengarna de närmaste veckorna. En av nackdelarna med att jobba mitt i huvudstadens mest centrala delar är att man konstant bombarderas med januari- och februarireans lockande budskap och köper på sig mer än man egentligen har råd med. Det har jag gjort. Mest kläder. Nu blir det till att stoppa tillbaka pengar i madrassen igen. En del av klädköpen kanske jag redovisar här på bloggen framöver. Vi får se. Jag känner mig alltid så självmedveten när det handlar om kläder.
--
I perioden mellan sjukdomarna hann jag med ett besök på Rönnells, där Nacka Forum spelade. Det var den mest uppfriskande konserten på evigheter. Sån spelglädje, sånt sväng! Att Johan Berthling, Goran Kajfeš och Jonas Kullhammar är bra var ju ingen överraskning, men trummisen Kresten Osgood var en ny bekantskap, och vilken bekantskap! Sympatiskt galen, så kan man sammanfatta hans scenpersona. Och lika duktig på piano som på trummor. Jag köpte med mig skivan "Leve Nacka Forum". Att köpa skivor på konserten är verkligen grejen. Att i minnet kunna förankra en skiva vid en upplevelse direkt kopplad till musiken i fråga är oslagbart.
--
"Steglitsan" är utläst! Och den var bra. Fängslande. Svår att lägga ifrån sig. De som klagar på längden tycker jag har missat något. Det är väl sällan antalet sidor som påverkar hur lång tid en bok tar att läsa ut, utan hur pass mycket boken pockar på ens uppmärksamhet, hur troligt det är att man prioriterar läsningen av den framför andra uppgifter (jobb, disk, tv, surfande). Donna Tartt är en fantastisk berättare, även när själva berättelsen inte engagerar - ibland tappar den i tempo - så sugs man in i miljöerna och detaljerna, det bildflödande språket och vardagsbeskrivningarna, och stannar av den anledningen.
--
Våren börjar göra sig påmind. Jag har anmält mig till en odlingskurs, som ska hållas vid konsthallen ett stenkast från vår lägenhet. Det ser jag fram emot.

Cabin Porn.

Jag har en ny favoritblogg. Cabin Porn heter den, och den är näring för drömmar. Var och varannan bild får mig att vilja släppa allt jag har för händerna och springa iväg i riktning mot något helt annat. Ett liv i ett hus som det här till exempel.

(Huset råkar vara ett vandrarhem, och jag skulle nästan kunna tänka mig att resa till Maine enbart för att få tillbringa några nätter i de här omgivningarna.)

Pausfåglar.

Efter månader av mörker började jag nästan känna mig lite glad. Sol ute, roliga aktiviteter planerade. Som en blixt från klar himmel slår en magsjuka ner mitt i vardagen. Ordningen återställd. Jag återkommer när stormen bedarrat.

Wounded Wolf Press.

I fredags kom ett paket från Wounded Wolf Press. Fem böcker och sju skivor. Hett efterlängtade. Det var länge sedan jag stötte på ett förlag eller skivbolag, allra minst kombinationen av just dessa, som jag klickat så med. Jag hittade dem av en slump för några veckor sedan, och då de hade ett vintererbjudande där det gick att få hem ett helt gäng böcker och skivor för en relativt billig penning slog jag till. Jag fick ett personligt tackmail av mannen bakom förlaget, vilket jag tyckte var lite rörande.

Om böckerna kan jag än så länge inte säga mycket mer än att de är vansinnigt snygga och genomarbetade, åtminstone estetiskt. Jag har inte hunnit läsa dem, så jag kan inte säga så mycket om texterna. Rolig bonus är att flera av böckerna innehåller "bonusmaterial" såsom bokmärken, små tavlor och annat krimskrams, som gör det till en liten julafton att slå upp böckerna för första gången. Bilden nedan hamnar i en ram och sedan någonstans på väggen inom kort.

Jag är inte igenom samtliga skivor ännu, men kan säga med säkerhet att jag verkligen tycker om det jag hört, framförallt The Hogweed And The Aderyns skimrande folkpop, någonstans i gränslandet mellan Taken By Trees "East Of Eden" och typ Linda Perhacs, men också Ashberrys stämningsbyggen, som låter som något som hade platsat på Virginia Astleys "From Gardens Where We Feel Secure".

Omslagen är också värda några extra rader. Titta bara på det lilla instrumentet (en luta?) på framsidan av The Hogweed And Aderyn-skivan. Snidad i trä!

Nynäshamn.

Solen sken, så vi ville ut, och vi ville se något annat än Hökarängen. Frank var nyfiken på att se pendeltågets slutstation, så valet föll på Nynäshamn. På vägen passerade vi platser vi inte skulle vilja bo på, och andra platser där vi skulle kunna tänka oss att bo. Nynäshamn kändes, just denna dag, som en plats vi inte skulle vilja bo på. Här var vädret rått och ogästvänligt. Mörka moln kom indundrande från havet, någon blöt korsning mellan regn och snö rörde sig horisontellt genom luften. Vi åt en korv, gick ner till den smutsiga strandlinjen, tillbaka till tåget och åkte hem igen.

En låt #41.

The Owls - Air

Det här måste ni höra. Vanebildande var bara förnamnet. Och formuleringen "There is only air where I used to care" är så briljant.  Kan lika gärna vara en välsaltad diss som, tja, möjlig skildring av depression och apati.

Så blev det helg igen.

Jag ska verkligen inte klaga. Den förkylning som tagit familjen i besittning är, så här långt, av det mildare slaget. Lite snuva, några hostningar, inget värre.

Men vi har hållits fångar i lägenheten av vädret också. Något faller från skyn, vitt som snö, tungt som regn, det landar och det breder ut ett täcke av sörja över allting, och det både ser ut och känns förjävligt därute. Vi lämnade hemmet för att handla mat igår, och kom levande tillbaka med blotta förskräckelsen. Sen blev det kväll. Mikaela lagade ugnsbakad rotselleri med hasselnötsmajonäs, parmesan och persilja. Lite kallskuret till det. En öl. Semlor och whisky och pussel när Frank somnat.

Vi har spelat två omgångar kortspel med svamptema. Roligt för hela familjen.

"Den Goda Viljan" 1) i datorn, Donna Tartts "Steglitsan" 2) på nattduksbordet och Amasons "Sky City" 3) i högtalarna.

Det var helgen vecka fem det.

Utsikten i sovrummet.

1) Jättebra, förstås, och ganska tung.
2) Är försiktigt optimistisk, men anar ibland oråd också, en känsla av spretighet, av trådar som inte kommer knytas ihop, av manisk berättarglädje på bekostnad av struktur och poäng. Ber att få återkomma när jag läst mer än en femtedel. En riktig bladvändare är den om inte annat.
3) Ungefär så bra som alla skriver, åtminstone första halvan, sen sakta den ner något. Skivan har några framtida popklassiker på hand, det måste alla hålla med om.