Vila i frid Pete Seeger.

Pete Seeger är död. Har inte lyssnat särskilt mycket på karln, men den här skivan återfinns ändå i samlingen. Kanske får den snurra ett varv ikväll.

Sprout.

En penna som också är ett frö? Precis vad världen behövde! Nåja, lite rart, på ett kitchigt och lagom hipstrigt vis är det ju. Gillar man, som jag, både pennor och växter, är det ju i teorin en oslagbar kombo. Men i praktiken? No buy.

Helgen i (dåliga) mobilkamerabilder.

Vi hade planerat att sätta upp vägghyllor i nya lägenheten, för att få upp böcker och bringa lite ordning i det kaos som fortfarande råder. Det gick sådär. Väggarna var för bra, eller så var borrmaskinen för dålig. Vi får låna eller hyra en bättre maskin och försöka igen. Tills vidare får det fortsätta se ut så här i vårt vardagsrum. Och vår hall och våra garderober får fortsätta vikariera som lagerlokaler.

Åkte och fikade på Louie Louie med en förkyld Frank på söndagsmorgonen. En kopp kaffe till far och en halv dammsugare till son. Ganska lagom. Efteråt slog vi ihjäl några timmar på stan tillsammans med min syster.

Kunde inte låta bli att handla lite också. En ny mössa, en halsduk och en weekend bag. Egentligen inget jag är i något skriande behov av - hur ofta är jag exempelvis ute och reser egentligen? - men det låga priset gjorde det omöjligt att motstå. Jag är nöjd.

I veckan planerar jag att på allvar inviga den läsplatta jag fick av min mamma i julklapp. Jag har alltid varit skeptiskt inställd till läsplattor, men provade försiktigt att läsa lite sprida The New Yorker-artiklar på en härom veckan, och det fungerade överraskande bra. Nu alltså Morrissey. Det ser jag fram emot.

Tänker mig att...

... februari blir månaden då jag slutligen utforskar Mickey Newbury (bortom "'Frisco Mabel Joy") ordentligt. Den som lever får se. Det blir ju sällan som man tänkt sig. Annan musik kan komma att pocka på min uppmärksamhet. Men ambitionen finns där.

Den danske cykeln.

Danskamärket Velorbis har öppnat konceptbutik i Mood Gallerian, mitt emot mitt jobb. Jag brukar gå dit och dregla ibland på lunchen. Jag skulle verkligen vilja ha en Velorbis-cykel. Bilder kan inte riktigt göra dem rättvisa. Särskilt inte de cyklar som är pimpad med cykelväska i läder och träkorg i fronten. De är fantastiskt vackra. Och med tjugofem års garanti betalar de ju tillbaka sitt lite högre pris med tiden. Om den inte blir stulen då, för det skyddar ju inte garantin mot. Och risken för det är ju liksom ganska hög. Om man inte hänger upp den på vardagsrumsväggen och bara tittar på den då.

Hårddiskkrasch.

Efter att gårdagens osedvanligt glädjesprudlande inlägg var färdigförfattat återställdes ordningen av en smärre tragedi: jag tappade min externa hårddisk i golvet. Lyckligtvis innehöll den inte texter jag skrivit eller foton jag tagit. Olyckligtvis innehöll den all min musik. Och olyckligtvis gick den sönder.

Så, vad göra? När jag surat färdig (eller okej, jag har fortfarande inte riktigt surat färdigt, men när den första chocken lagt sig) började jag fundera på vad jag ska göra nu. Skivorna finns ju fortfarande kvar, i lådor i källaren förvisso, men ändå. Musiken går att få tillbaka. Det krävs bara en hel del tid och en hel del tålamod. Och en del går säkert att få tillbaka också på andra sätt. Genom att kopiera vänners mp3-filer till exempel. Eller genom att - schhhhh!- ladda ner.

En annan fråga är ju hur jag vill lägga upp formerna för mitt musiklyssnande i framtiden. Ärligt talat vet jag inte om jag orkar ge mig på att digitalisera skivsamlingen igen. Även om erfarenheten har lärt mig att göra en backup då och då är projektet för gigantiskt för att jag ska orka. Det får väl bli en skiva då och då, när andan faller på, kanske komplettera med Spotify, som jag egentligen inte alls tycker om - skivor och låtar är något jag har relationer med, och jag vill inte att de relationerna ska behöva avslutas för att ett storbolag har en kontraktstvist med ett annat storbolag.

Jag vet inte heller om jag vill fortsätta med iTunes. Det känns mer och mer som att det, liksom Last.FM, varit ett filter mellan mig och musikupplevelsen. För mycket pill, administration och statistik.

Min tanke just nu är att investera i en ny dator, lägga in allt av vikt från min gamla, därefter blåsa ur min befintliga dator på allt innehåll, installera en enkel musikspelare och så börja lägga in skivsamlingen igen, i ett sansat och eftertänksamt tempo. Ska bara fundera ut vad jag vill ha för dator först. En ny Mac vore förstås trevligt, men det är ju dyrt. En PC är egentligen bara ett alternativ om jag kan skräddarsy den så att jag slipper allt det jag annars avskyr med PC-datorer: de senaste Windows-versionerna jag har testat har verkligen varit groteska och sjukt sega - eller har jag bara haft oturen att sitta vid en riktigt kass dator? Jag vet inte. Funderar rent av på att lära mig Linux för att komma ner i pris och slippa Microsofts missfoster. Men då blir det ju en massa annat pill, och det är jag helt ointresserad av.

Tiden får utvisa vad som händer. Men fort måste det gå. Så här kan jag inte ha det.

Detta har hänt.

Ny adress sedan några veckor tillbaka, och ett nytt liv också. Eller: ett liv, igen. För det senaste ett och ett halvt året kan jag knappast anses ha varit levande. Alla dessa sömnlösa nätter, alla dessa kvällar av oväsen, och, i de fall oväsendet uteblivit, väntan på att oväsendet ska sätta igång igen. Och all denna röklukt i trapphuset, springet upp och ner för trapporna om natten, de höga, hesa rösterna, hostandet, stöldgodset och drogerna som skeppades fram och tillbaka mellan lägenheten där ovanför och bilarna på tomgång där nedanför... I julhelgen, då vi inte var hemma, gjorde polisen razzia, sägs det. Om något förändrats i huset sedan dess får vi aldrig veta. Vi kommer aldrig tillbaka dit igen. Nu är det över. Sedan den 27:e december är det över.

Vi bor nu i en något mindre men betydligt mysigare lägenhet på översta våningen. Fortfarande i Hökarängen, vilket är bra. Hökarängen hade vi aldrig någon beef med. Vi trivs här. Lägenheten är dragig och kall, lite romantiskt, så där som jag föreställer mig att lägenheter är i England, men mindre fuktig. I skrivandet stund sveper slöjor av snö förbi vardagsrumsfönstret och jag har raggsockor på fötterna. Men jag gillar det. Och jag har investerat i stickade tröjor.

En kort promenad bort ligger ett elljusspår där jag har sprungit tre gånger i år. Tanken är att det ska bli fler löprundor, minst två i veckan. Kalla det inte ett nyårslöfte, kalla det en förhoppning, och se det som ett tecken på ny energi. Vi får se vad mer den kan resultera i.

Årets bästa skivor 2013, del 7.

Bill Callahan - Dream River

Mer en diktsamling än en skiva, mer fraseringar än melodier, och trots, eller just på grund av, detta... gåshud från första till sista tonen. Bill Callahan låter som ingen annan och ingen annan kan låta som Bill Callahan.

Årets bästa skivor 2013, del 6.

Time Is A Mountain - Time Is A Mountain

Nog hörs det att här finns kopplingar till Tape alltid, men där Tapes musik oftast låter som en försiktigt susande bris genom säven, låter Time Is A Mountain snarare som en full orkan. Naturen, vild, vacker och oförutsägbar är närvarade även här.