Tio år gammal musiksmak.

Listan ovan är saxad från fanzinet "Feta Frallan #2" som finns tillgängligt på sympatiska bloggen/digitala arkivet Inte Vara Trött. Jag älskar sånt här. På så många sätt. Tolv år gamla intervjuer med folk man finner intressanta. Vilka var de då? Vad gillade de då? Finns här ledtrådar till varför de blev de de blev, varför de skapade den konst de senare skapade? I det här fallet är det Alasdair MacLean från mina favoriter The Clientele som intervjuats och tipsat om sina favoritskivor just nu (läs: just då). Glädjande nog har jag bara hört talas om två av dem tidigare.  

Migala, The Moles och Lee Morgan läses in i mitt iTunes-bibliotek as we speak, och det lilla jag hittills hört av Migalas "Arde" låter smått makalöst faktiskt. Plötsligt blev det kul med musik igen, efter ett par månader av stiltje.

Hösthjärta.

Drömmen om Gnesta.

På väg hem från Karlskoga förra sommaren åkte jag förbi Gnesta, och slogs av hur harmoniskt det såg ut. Böljande fält och ängar, små skogsdungar där lövträd sakta rörde sig i vinden, gamla hus och gårdar till synes slumpmässigt utslängda i landskapet, som om ett jättestort barn hade placerat ut dem under en lekstund. Tåget skar genom bilden, och snart var Gnesta bakom mig. Men det stannade i minnet. Gnesta. Pendeltågets sista utpost. Så nära landet man kan komma utan att lämna Storstockholms kollektivtrafiksnät bakom sig. Och överkomligt prismässigt. Exempelvis kan man då ett sånt här ställe till samma pris som en tvåa i Stockholms förorter:

Men drömmen om Gnesta är nog egentligen mest av allt drömmen om något annat. Vad som helst.

Tyget.

Jag hade några sekunder över på jobbet så jag ropade in ett tweed-tyg på Tradera. Har ingen aning om vad jag ska göra med det, så det är ju precis den sortens konsumtion jag försöker undvika, men fint att titta på är det ju.

Hösten kom till sist.

Dream River.

Så behagligt den gungar, nya Bill Callahan-skivan. Jag tycker mycket om den. Inte så mycket som "I Sometimes Wish We Were An Eagle" (ett par svagare spår mot slutet av skivan sänker omdömet), men mer än "Apocalypse". "Dream River" känns mer sammansatt, mindre splittrad än föregångaren. Jämntjock, fast på ett bra sätt. Låtarna är alla i sig helt olika, men bildar en fungerande och fokuserad helhet. Soundet påminner lite om det på senaste ASS-skivan, med förbifladdrande flöjter som återkommande inslag, men det är också en mer rytmisk skiva än vad vi är vana vid från Bill Callahan. Det svänger rätt bra här och där. Men överlag känns det som om Callahan valt att röra sig bort från traditionellt låtskrivande och istället låtit texterna stå i fokus. Musiken böljar kring textraderna, melodierna och enskilda instrument förtydligar och förstärker ordens betydelser. Som när han i "Ride My Arrow" sjunger "The eagle flies using the river as a map" och musiken närmast omärkbart ökar på takten, så man nästan tycker sig se örnen från ovan, och hur floden och landskapet breder ut sig därunder, som i en filmscen. Skivan är fylld av den sortens detaljer.

Och vilka texter han skriver. Poesi som skulle fungera lika bra utan musik som med, inbillar jag mig. Korta betraktelser, ibland underfundiga, ibland djupt existentiella.

Den sortens texter som folk borde tatuera in på kroppen.

Häpnadsväckande.

Vi är inte halvvägs in i september ännu, men jag längtar redan till oktober. Den 19:e spelar Time Is A Mountain i Gamla Stan, och den 31:a spelar Sagor & Swing på Rönnells. Kan bli en bra månad!

Återfall.

Jag hade ju slutat. Men så låg de bara där och pockade på min uppmärksamhet. Fyra små askar papp och plast. The Kid, Josh Rouse, The Shins och Final Fantasy. Det kändes som ett svek mot mig själv och de mina, men jag köpte dem. Jag föll av vagnen. Men jag behövde lite pop i mitt liv.

Lord I have a broken heart.

Det är inte mycket som går min väg denna förbannade vecka.

Igår fick vi veta att lägenheten i en villa i Stureby som vi varit och tittat på - det närmaste att bo i villa vi någonsin kommer komma här i Stockholm - gått till en annan sökande. Förstås. Adjö vackra drömmar om ljumna kvällar på altanen, grönsaksodling, tystnad och lugn.

Ikväll skulle jag, i ett försök att tros allt skapa lite hemmatrivsel, slå på Frank Sinatras "Cycles", som jag fyndat på Myrorna förra fredagen. Döm min förvåning när det var ett stort men osynligt hack i titelspåret. Den risken får man väl kalkylera med när man köper begagnat, men ändå bittert.

Hösten kunde öppna starkare.

Vill ha.

Lite sugen på en sån här cykel faktiskt.  En kollega har talat sig varm om den. Tydligen alldeles ypperlig att spänna fast barnet i, trampa iväg till affären med och sedan fylla upp med matkassar. Och det är ju, om inte annat, en bra ursäkt för att inte ta körkort. Problemet idag är ju att den antagligen skulle få stå kvar orörd i ganska exakt fem minuter i vårt cykelförråd. Men om vi någon gång flyttar så...