#235. Inte en dag för tidigt.

Idag är en bra dag. Idag är en bra dag av tre skäl.

1. Idag är sista dagen jag arbetar på lite mer än ett år. Först måndagen den tredje september år tvåtusentolv sätter jag mig i kontorsstolen igen. Nu ska jag vara pappaledig. Det är knappt jag kan tro det. Självklart vet jag att det inte enbart kommer vara en dans på röda rosor, men just nu känns det himmelskt. Som om en tung kedja kopplats bort från min fot.

2. Idag fick jag hem en skiva jag trånat efter i säkert tio år. The Left Bankes "Walk Away Renée / Pretty Ballerina". Och då inte på cd, eller Sundazed nypressade vinyl, nej, en gammal småsliten men likväl bedårande relik är det vi har att göra med.

3. Idag är sista dagen i augusti, och hösten står för dörren. Det känns fint. Jag tycker om hösten. Låt den komma, och låt den vara en god höst. Jag är väl förberedd med min barockpop, min höstrock och min ledighet.

#234. Richard Yates - Easter Parade.

Läskoman är över, och därmed kanske också bloggkoman. Botemedlet blev Richard Yates fantastiska "Easter Parade", som jag slukade på ett par kvällar, och som sista kvällen höll mig vaken i timmar i ångest och vånda. För alla som inte riktigt har fått fullständig rätsida på tillvaron är "Easter Parade" som en serie knytnävsslag i magen. Redan från första meningen är de två huvudpersonerna, systrarna Grimes, dömda till ett liv i olycka och besvikelse. Det börjar dystert med kringflackande barndom på 40-talet, och därifrån gräver den sig beslutsamt nedåt, genom tonår och vuxenliv, förälskelser, uppbrott, karriärer som aldrig tar fart, stagnation, ett evigt upprepande av gamla misstag och mönster.

Det flesta kan nog känna igen sig i Emily Grimes torftiga liv, med drömmar som aldrig förverkligas, projekt som aldrig fullbordas, påbörjade texter som blir kvar i skrivmaskinen, värdefull tid som äts upp av meningslös administration, och åren som försvinner i backspegeln. Och nya försök och nya livslögner som följs av nya försök och samma gamla livslögner. Richard Yates storhet är hur brutalt och osentimentalt han skalar av alla sina karaktärers drömmar och illusioner om sig själva tills de nakna och ynkliga framträder för läsaren, desperat stammandes sina inövade floskler, förgäves kämpande med att upprätthålla någon slags värdighet. Det är inte vackert att se, men det är förbannat vackert utfört. Och hur smärtsam läsningen än är, är det svårt att lägga den ifrån sig. Bara lite till. Kanske ljusnar det snart?

Nej.

#233. Läskoman

Som standard har jag tre böcker igång samtidigt. Fler blir bara förvirrande, färre för få. Med tre böcker kan man alltid lägga en ifrån sig en stund när man tröttnat. Omväxling förnöjer ju. Större problem blir det när man tröttnat på alla tre. Jag läser just nu "Skärkarlsliv" av August Strindberg, "Spektrum - Den Svenska Drömmen" av Johan Svedjedal och "Skogsliv Vid Walden" av Henry David Thoreau. Ingen av dem kan väl klassas som dålig, men ingen lockar heller direkt till läsning. Det blir plikttroget läsande, sällan riktigt lustfyllt. Mer som studier än som förströelse. Det må väl så vara, men när dygnet består av så många timmar administration, arbete, och plikt i övrigt, då vill jag gärna koppla av en stund när det finns tid över. Men jag kämpar vidare, sakta men säkert. Och följer väl upp med något betydligt mer lätttuggat.

#232. Submarine.

Att Richard Ayoade är en rolig komiker vet alla som någonsin tittat på åtminstone de två första säsongerna av "The It Crowd". Att han dessutom skulle vara en briljant regissör var mer oväntat, men en angenäm överraskning. Hans regidebut "Submarine" är nämligen bland det mest uppfriskande jag sett på länge. Den vinner kanske inga poäng för originalitet, historier om vilsna unga män har vi sett förr. Men det är så förbannat kompetent, charmigt, ömsint och roligt genomfört att det spurtar förbi de flesta av sina medtävlare.

Oliver Tate är femton år och förvirrad, på gränsen till deprimerad. Han vet inte riktigt vem han är, men söker febrilt efter en identitet och en mening med tillvaron. Han läser "Catcher In The Rye", han testar att bära hatt och röka pipa, han lyssnar på franska schlagers, han provar på en karriär som mobbare, men inget verkar riktigt fastna. Är den lite quirky tjejen i klassen räddningen? Eller ska han sjunka djupare ner i grubblerierna på grund av föräldrarnas havererande äktenskap?

Det finns naturligtvis en del att hänga upp sig på om man känner för det. Ayoade stjäl lite väl uppenbart från sina idoler. Hundvalpssöte huvudpersonen, spelad av Craig Roberts, är en nästan exakt klon av Harold från "Harold & Maude" (och Alex Turner från Arctic Monkeys som ljudspår är "Submarines" svar på Cat Stevens). Och precis som i Wes Andersons filmer så är det väldigt snyggt hela tiden, på ett ganska utstuderat sätt, med otroligt genomtänkta kläder som aldrig byts, tills det känns som om karaktärerna är mera seriefigurer än verkliga människor.

Men vågar man se bortom det och öppna sitt sinne är det här faktiskt mycket bättre än allt Anderson fått ur sig mellan mästerverken "Rushmore" och "Fantastic Mr. Fox". Lite piggare, lite mer hjärtligt, och med en skådespelarensemble så genialisk att jag nästan luras tro att Richard Ayoade smygläst min gamla blogg och valt skådespelare enbart baserat på vilka skådisar undertecknad älskar. Gruvligt underskattade Noah Taylor som knastertorr myspappa! Paddy Considine som odräglig ninjamystiker i hockeyfrilla!

Framförallt är det så att jag älskar, och känner igen mig i, det enorma allvar på vilket Oliver Tate tar sig själv. Han är självupptagen, ofta direkt osympatisk, ändå så lätt att förstå och relatera till (kanske säger det mer om mig och mina brister än om filmen och dess förtjänster). Jag njuter av hans våndan och tänker: been there, done that. Och den här filmen får mig faktiskt att längta tillbaka till de där svåra, enkla och väldigt dramatiska tonårsdagarna då man var universums mittpunkt.

#231. Dogtooth.

"If you love somebody, set them free". Ett talesätt som helvetesföräldrarna i "Dogtooth" aldrig har hört talas om. Istället verkar de ha tänkt: "Hell is other people", och helt enkelt byggt in sin familj bakom ett högt staket, där barnen fått växa upp fullkomligt isolerade från omvärlden. Barnen hålls i schack genom skräckhistorier om vad som lurar på andra sidan staketet (livsfarliga människoätande katter!), och genom att aldrig tillåtas ta del av några influenser utifrån. På så sätt fortsätter de vara barn, långt upp i vuxen ålder, och i deras slutna värld skapas lekar, ritualer, regler och rutiner så absurda att jag som tittare inte kan bestämma mig för om jag vill att de ska komma därifrån, eller om jag tror att det är bäst för alla att de hålls så långt borta från samhället som möjligt.

"Dogtooth" är svår att genrebestämma. Uppläget är både absurt, komiskt och självklart obehagligt. Det är omöjligt att inte dra paraleller till Josef Fritzl och andra despotiska familjefäder ur samtiden. Men i det absurda uppstår dråpliga situationer. Som ett dansnummer där äldsta dottern förlorar sig i en "Flashdance"-imitation. Eller i familjens påhittade språk där ord som har sitt ursprung i världen utanför ges nya betydelser, långt från sitt ursprung. Varje gång det blir riktigt roligt följs det av något så hemskt och brutalt att skrattet genast fastnar i halsen. De förvuxna barnen - otroligt skickligt spelade, med rycka rörelser och entoniga röster - är spontana som verkliga barn, men sexuellt frustrerade, våldsamma och svältfödda på stimulans.

Det finns så många bottnar i "Dogtooth" att det är svårt att veta var man ska börja nysta. Det är en film om kärnfamiljen, men också en film om social prägling och en allegori över samhället i stort. Det är samtidigt otroligt kompetent underhållning, utan en död sekund. Ömsom rolig, ömsom skrämmande, och slutscenerna är faktiskt bland det mest gastkramande spännande jag sett på mycket länge. "Dogtooth" känns som en dekokt på Ruben Östlunds "De Ofrivilliga", Lars Von Triers "Idioterna" och vad som helst med Michael Haneke, och i och med den sällar sig Yorgos Lanthimos till denna skara av genialiska och okonventionella regissörer.

#230. Edison Woods - Seven Principles Of Leave No Trace.

File under: hidden treasure.

Edison Woods är ett litet band från Brooklyn som knappt en kotte tycks hört talas om. De frontas av San Fransisco-bördiga Julia Frodahl, som har en sån där lite släpig röst som ger den redan drömska musiken en än drömskare dimension. Jag ska inte som brukligt tråka ut er med detaljer om hur jag upptäckte dem, jag nöjer mig med att nämna att jag snubblade över dem av en ren slump, och att jag är väldigt glad att jag gjorde det. Edison Woods musik känns som stesolid eller ett par glas rödvin för en uppvarvad själ, och låter som ett mindre hippt Beach House med kammarpopdrömmar.