#229. Sommar på speed.

Juli är över och så också semestern. Imorgon klockan 10:30 befinner jag mig återigen på Stora Essingen och andas kontorsluft. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Det är jobbigt, naturligtvis. Samtidigt lite mysigt med rutinerna. Bussresorna till och från jobbet är faktiskt, tro det eller ej, behagliga. Bara jag, en bok, iPoden. Det ser jag fram emot. Resten kan man väl ha och mista. Men pinan är kortvarig. I september går jag hem på pappaledighet. Det kommer också bli en upplevelse.

Semestern har gått oerhört fort, och som vanligt känns det, så här i backspegeln, som om jag inte har gjort nånting alls. Riktigt så är det naturligtvis inte. Ett par resor in till stan har det blivit, äventyr så goda som några när barnvagn och kokheta ersättningsbussar är inblandade. Det har druckits vin på balkongen, det har grillats i Södertälje, det har varit besök och vänner och loppisar, och väldigt mycket av det lilla livet, det livet som livet som oftast är numera. Min första semester med det lilla livet. Det tar ett tag att vänja sig.



Under sista skälvande juliveckan åkte jag in till Skansen med min far och min son. Det var första gången jag var där på mycket, mycket länge. Hade inget minne av att det var så stort. Kanske för att mitt intresse för gamla gårdar och kulturhistoria inte var det största när jag var där som barn. Överlag en mycket lyckad dag, och vi lyckades ta oss hem innan Allsången började.



På kulturfronten i övrigt har det varit lugnt. Vi försökte oss på ett besök på En Ljummen I Gräset igår, men Franks framsprickande tänder gjorde honom gnällig och otålig, så vi gav upp efter att vi ätit vår medhavda picknick. Synd, hade gärna sett Gravenhurst, som verkar lovande.
--
Läste ut Karl Ove Knausgårds första "Min Kamp" på bara några dagar. Sällan har en text drivit på mig som denna. Man kan naturligtvis ha invändningar mot såväl Knausgårds person som mot projektet som helhet och delar av texten (arrogant, hänsynslös jävel med storhetsvansinne och ett vansinnigt neurotiskt behov av att detaljerat redogöra för varenda litet ögonblick av sitt liv) men alla argument faller platta till marken när man väl sugits in. Det är egentligen inte förrän i bokens sista tredjedel det verkligen finns någon kamp att tala om, men ändå, även i de långa, långa passagerna av tvångsmässiga vardagsbetraktelser, är det omöjligt att sluta läsa.
--
Ett par filmer har det hunnit bli också. "X-Men: First Class" var en guilty pleasure - har ju alltid varit svag för superhjältefilmer i största allmänhet, och X-Men i synnerhet. Första halvan mindre guilty än andra. Scenerna där en skitförbannad Magneto mördar nazister var bra på riktigt. När ett gäng färglada men rätt okarismatiska mutanter med löjliga krafter introduceras på löpande band tappar filmen tyvärr helt fokus. Rar film, ändå.

Betydligt bättre, faktiskt bland det bästa jag sett på år och dar, var Mike Leighs "All Or Nothing". Leigh har gjort en av mina absoluta favoritfilmer, "Naked", så det är märkligt att jag inte sett fler filmer av honom. "All Or Nothing" är så mycket brittisk socialrealism att det nästan blir parodiskt, och hade nog inte fungerat om inte Leigh varit så väl medveten om att han ständigt balanserar på pekoralets - eller parodins - gränser. Medvetenheten gör att han aldrig passerar den. Filmen är lika rolig som den är sorglig, och trots att det egentligen händer ganska lite - det rr sig egentligen bara om en skildring av tre familjer i olika stadier av sönderfall - är det engagerande rakt igenom.
--
Musik då? Tja, den skivintensiva perioden jag redan tidigare berättat om har fortsatt och eskalerat. Det finns för mycket ny bra musik i mitt liv för att jag ska kunna berätta om den just här, just nu. En annan dag.