Juli är över och så också semestern. Imorgon klockan 10:30 befinner jag mig återigen på Stora Essingen och andas kontorsluft. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Det är jobbigt, naturligtvis. Samtidigt lite mysigt med rutinerna. Bussresorna till och från jobbet är faktiskt, tro det eller ej, behagliga. Bara jag, en bok, iPoden. Det ser jag fram emot. Resten kan man väl ha och mista. Men pinan är kortvarig. I september går jag hem på pappaledighet. Det kommer också bli en upplevelse.
Semestern har gått oerhört fort, och som vanligt känns det, så här i backspegeln, som om jag inte har gjort nånting alls. Riktigt så är det naturligtvis inte. Ett par resor in till stan har det blivit, äventyr så goda som några när barnvagn och kokheta ersättningsbussar är inblandade. Det har druckits vin på balkongen, det har grillats i Södertälje, det har varit besök och vänner och loppisar, och väldigt mycket av det lilla livet, det livet som livet som oftast är numera. Min första semester med det lilla livet. Det tar ett tag att vänja sig.
Under sista skälvande juliveckan åkte jag in till Skansen med min far och min son. Det var första gången jag var där på mycket, mycket länge. Hade inget minne av att det var så stort. Kanske för att mitt intresse för gamla gårdar och kulturhistoria inte var det största när jag var där som barn. Överlag en mycket lyckad dag, och vi lyckades ta oss hem innan Allsången började.
På kulturfronten i övrigt har det varit lugnt. Vi försökte oss på ett besök på En Ljummen I Gräset igår, men Franks framsprickande tänder gjorde honom gnällig och otålig, så vi gav upp efter att vi ätit vår medhavda picknick. Synd, hade gärna sett Gravenhurst, som verkar lovande. -- Läste ut Karl Ove Knausgårds första "Min Kamp" på bara några dagar. Sällan har en text drivit på mig som denna. Man kan naturligtvis ha invändningar mot såväl Knausgårds person som mot projektet som helhet och delar av texten (arrogant, hänsynslös jävel med storhetsvansinne och ett vansinnigt neurotiskt behov av att detaljerat redogöra för varenda litet ögonblick av sitt liv) men alla argument faller platta till marken när man väl sugits in. Det är egentligen inte förrän i bokens sista tredjedel det verkligen finns någon kamp att tala om, men ändå, även i de långa, långa passagerna av tvångsmässiga vardagsbetraktelser, är det omöjligt att sluta läsa. -- Ett par filmer har det hunnit bli också. "X-Men: First Class" var en guilty pleasure - har ju alltid varit svag för superhjältefilmer i största allmänhet, och X-Men i synnerhet. Första halvan mindre guilty än andra. Scenerna där en skitförbannad Magneto mördar nazister var bra på riktigt. När ett gäng färglada men rätt okarismatiska mutanter med löjliga krafter introduceras på löpande band tappar filmen tyvärr helt fokus. Rar film, ändå.
Betydligt bättre, faktiskt bland det bästa jag sett på år och dar, var Mike Leighs"All Or Nothing". Leigh har gjort en av mina absoluta favoritfilmer, "Naked", så det är märkligt att jag inte sett fler filmer av honom. "All Or Nothing" är så mycket brittisk socialrealism att det nästan blir parodiskt, och hade nog inte fungerat om inte Leigh varit så väl medveten om att han ständigt balanserar på pekoralets - eller parodins - gränser. Medvetenheten gör att han aldrig passerar den. Filmen är lika rolig som den är sorglig, och trots att det egentligen händer ganska lite - det rr sig egentligen bara om en skildring av tre familjer i olika stadier av sönderfall - är det engagerande rakt igenom. -- Musik då? Tja, den skivintensiva perioden jag redan tidigare berättat om har fortsatt och eskalerat. Det finns för mycket ny bra musik i mitt liv för att jag ska kunna berätta om den just här, just nu. En annan dag.
Dagar som denna när regnet inte faller utan strilar, ja, snarare fyller upp hela omgivningen med sin konstanta väta, dagar som denna längtar jag till havet. Jag har egentligen mindre relation till havet än de flesta. Karlskoga, min uppväxtstad, ligger nog så långt från alla former av saltvatten man kan komma i det här landet, och några seglare har vi aldrig varit i min familj. Men vi åkte ibland till västkusten när jag var liten, och oftare än så till Danmark. Jag minns färjeturer från Göteborg till Fredrikshamn. Lukten av diesel och olja på bildäck. De salta, fuktiga vindarna ute på det soldäck där solen sällan sken. Den sura smaken av spyor i munnen - jag klarade sällan av sjögången utan att bli sjuk. Men jag minns de där resorna med värme.
Dagar som denna tänker jag att jag borde åka in till stan, ta en paraplypromenad längs vattnet, titta på färjorna i hamnen och hoppas på lite saltstänk i ansiktet. Sen minns jag att Östersjöns bräckta vatten inte har det saltstänk jag längtar efter. Dessutom har jag tillfälligt lägenheten för mig själv, och kan därmed sjunka ner i kustromantiken på andra sätt. Jag är exempelvis redan inne på tredje Port O'Brien-lyssningen i rad. Finns det något annat band som på samma sätt omfamnat och romantiserat det marina livet? Inget i min skivsamling i alla fall. Deras skramligt svängiga americana för tankarna ömsom till skrålande sjömän, ömsom till deras ensamma oroliga fruar hemma vid sjöväderrapporten. Ljudet av måsar och trutar, doften av fiskfångsten när den släpps ner på bryggan... Trots att de bilder som frammans för mig är strikt teoretiska älskar jag varje sekund av det. Sorgligt nog lade bandet ner för några månader sedan, men låtskrivaren Van Pieszalowskis nya projekt Waters verkar till stor del vara mer av samma sak.
Dagens lunch blev, passande nog, en sallad på inkokt lax, ruccola och potatis. Och mina resterande ensamtimmar tänker jag, om jag inte somnar, tillbringa med August Strindbergs"Skärkarlsliv".
Nick Lowe - How Do You Talk To An Angel I smörigaste laget säger ni? Tänk igen, lyssna igen. Och med en annan infallsvinkel. Tänk på att denna låt avslutar "The Abominable Showman" från -83, en skiva full med putslustiga titlar och daterade produktioner. Inte en dålig skiva, men inte heller det första man stoppar i spelaren när det börjar rycka i Nick Lowe-nerven. Avslutande låten låter så olikt allt annat på skivan att det är omöjligt att inte haja till. Inte ett spår av ekande åttiotalstrummor, mer som en gammal standard från fyrtio/femtiotalet. Eller, som ett bortglömt spår från M.Wards "Transistor Radio". Lyssna en gång till. Det tänker jag göra.
Jag har semester. De första dagarna utan tillgång till internet. Oj, som jag tog tillvara på tiden. Sen kom det tillbaka. Och dagarna bara flög förbi. Innan dess har vi hunnit möblera om så smått, luncha på Stora Essingen, låta Frank följa med till min arbetsplats, läsa en hel mängd sidor i Karl Ove Knausgårds"Min Kamp", dricka en del rödvin och äta en hel del gott.
Några övriga planer har jag egentligen inte för semestern. Tänkte låta den fortlöpa i samma stil som den vecka som nu närmar sig sitt slut. Böckerna på bilden ovan har jag tänkt läsa. Med tanke på att tiden till sådant är begränsad med småbarn i hushållet blir jag nog bara färdig med Knausgård. "Min Kamp" är svår att lägga ifrån sig, men lika svår är den att greppa. Han är en jävel på detaljer, på att bygga upp bilder och stämningar, men det känns ganska ofta som om han bygger upp förväntningar inför upplösningar som aldrig kommer. Exempelvis handlar en stor del av bokens första tredjedel om en ung Knausgårds förberedelser inför en nyårsfest, men när den väl blir av är den ett enda stort antiklimax, både för Knausgård och för läsaren. Samtidigt är det naturligtvis intressant läsning, då det i detaljerna avslöjas massor om den unge författaren i vardande, om hans omgivning och om tidsandan.
"Skogsliv Vid Walden" av Henry David Thoreau har jag tänkt läsa länge, och nu precis påbörjat. Det är genuintmysig läsning, och väldigt tänkvärd. Om Thoreau var trött på sin samtid på 1800-talet vågar jag inte tänka på vad han hade gjort idag.
Jag lever och har hälsan. Det har däremot inte vår internetuppkoppling, som legat nere sedan förra söndagen. Upplivningsförsöken verkar gå sådär. Felanmälan skickas från instans till intstans till troligtvis ingenstans, känns det som. Mycket frustrerande. Jag hoppas dock kunna vara uppe och springandes igen inom någon vecka. Ha tålamod!
Niklas. 30+. Köper fortfarande skivor. Ofta. Har barn. Har sambo. Bor i Stockholms södra utkanter. Trött. Grinig. Rätt trevlig. Tycker om fina kläder, fina saker, bra böcker och god mat. Försöker leva grönt och tänka rött. Ibland svårare än man kan tro.
