Min blodiga vadå?

Kvällens roligaste: plötsligt börjar en länk till ett läckt spår från kommande My Bloody Valentine-skivan dyka upp i Twitter-flödet. Det går några minuter. Kan detta verkligen stämma? Det måste vara ett test? En gammal b-sida som någon vill få oss tro är nyskriven? Nej, faktiskt en japan som kallar sig Cosmicdust. Nog låter han som My Bloody Valentine alltid, det är inte konstigt att folk gick på det. Och förmodligen fick han rätt många fler lyssnare i och med detta, för i väntan på nya MBV-skivan kan det här vara ett alldeles utmärkt substitut.

Julafton 2012.

Precis som min morfar, vars förnamn (Bengt) jag fått låna till andranamn, älskar jag julen. Jag älskar den pinsamt mycket. Det är ju mer klädsamt att vara cynisk och blasé och att julen som det illa förklädda tillväxtmonster den är - handlarnas och köpmännens högtid, illa förklädd till ljusets, fridens, samvarons. Men jag älskar julen för vad den borde vara, inte för vad den har blivit. När jag tänker på julen tänker jag mig den precis så som den var hos min mormor och morfar ute i den Värmländska skogen. Den lilla vita modellkyrkan med färgade fönster som stod och lös ett snölandskap av bomull på byrån i vardagsrummet. Min röda, rundade reflektion i julgranskulorna. Min illa förklädda morfar som kom smygande nere på landsvägen med lykta eller tomtebloss i handen och tomteluva på huvudet, samma tomteluva som senare återfanns på en krok i pannrummet, där det som alltid doftade gott av aska och ved. Min barndoms jular var aldrig den orgie i julklappar, hets och sprit som många andra vittnar om. De var något genuint mysigt, och det är något jag vill att mitt eget barn och ska få uppleva.

Den här julen hade vi planerat att bara vara hemma. Det var första julen som Frank var gammal nog att verkligen uppskatta, och sista julen då han var liten nog att inte ha några förväntningar. Allt var upplagt för en jul utan hets, utan berg av julklappar eller krav på dignande julbord. Det kändes bra, åtminstone fram till sista dagarna. För självklart lade sig en luftvägsinfektion som ett moln över lägenheten. Alla blev sjuka, Frank fick hysteriska utbrott dagligen, ångest och förtvivlan. Men när julafton väl kom blev det helt okej ändå. Vi åkte lite pulka i lekparken, vi åt dadlar, fikon och marsipantomtar, skinka, rödkål, köttbullar och rödbetssallad, vi bytte en lagom mängd julklappar, det blev inga fler hysteriska utbrott, och när kvällen kom tittade vi på Frank Capras "Livet Är Underbart", som var precis så mysig som vi hade hoppats på. Lugnt. Stilla.

Nu är det juldagen. Vi har ätit pasta med tomatsås. Jag är mätt på julmat och jag är mätt på jul. Mätt på mys. Nöjd med att allt gick bra, men hungrig efter vardag och efter något som är raka motsatsen till allt det här mysiga. En pizza, ett par öl och en rockkonsert kanske?

Årets bästa skivor.

Jag brukar vara dålig på att leva i den musikaliska samtiden, något jag beklagar mig för varje gång jag ska försöka skriva något sånt här. Men i år har nästan varit ett undantag. Hela fjorton skivor från 2012 har jag samlat på mig. Det är ju mer än en (1) i månaden. Här finns ju faktiskt lite att välja på! Gott så. Då kör vi!

1. Neil Halstead - Palindrome Hunches

Nu har jag ju bara haft den här skivan någon vecka, så det kan tyckas vanskligt att lägga den på förstaplatsen på listan över årets bästa skivor, men jag är villig att ta den risken. "Palindrome Hunches" är ju så oerhört vacker. Framviskade folksånger med gitarr, cello och bas och undersköna melodier. Som att höra Nick Drake för första gången.

2. Lightships - Electric Cables

Jag känner på mig att "Electric Cables" kommer att följa med genom många år. Det är den sortens skiva. En tidlös skiva. En konsekvent skiva. En skiva med samma stämning och känsla rakt igenom, men som aldrig någonsin känns enformig eller jämntjock, bara mjuk, bomullslätt och harmoniskt melankolisk. Skivans omslag säger allt om hur musiken på den låter.

3. Anna Von Hausswolff - Ceremony

Egentligen årets starkaste skiva. Ramlar ner på tredjeplatsen mest bara för att den egentligen inte är så mycket jag. De två skivorna här ovanför faller mig helt enkelt mer i smaken, även om jag vet att "Ceremony" är en objektivt överlägsen skiva.

4. First Aid Kit - The Lion's Roar

Den här skivan känns gammal. Av flera anledningar. Det är ju snart ett år sedan den släpptes, den låter som något som kunde ha släppts för fyrtio år sedan. I genren "unga svenskar försöker låta som gamla amerikaner" är First Aid Kit i en klass för sig. Vilka låtar!

5. Tenniscoats - Papa's Ear

Vårflodsporlande popfolkperfektion när japanska Tenniscoats kompas av stockholmska Tape. Tenniscoats har alltid varit bedårande. De har aldrig varit bättre.

Bubblare:

James Yorkston - I Was A Cat From A Book

Yorkston hade gärna fått strukit de hetsigare låtarna och hållit sig till ett tempo rakt igenom. Det var ju de stillsamma visorna som gjorde starkast intryck, som jag tar med mig in i framtiden.

Nära men ingen cigarr:

Bill Fays "Life Is People" hade ett par fantastiska låtar men lite för många drönare för att hålla hela vägen. Tvärvägens "Staring Directly Into The Sun" var soundtracket till årets finaste imaginära film. Winhill/Losehills "Swing Of Sorrow" ägde de vintrigare vårmånaderna. Den kunde dock kännas lite för lång ibland. Woods "Bend Beyond" är nog bandets jämnaste skiva hittills. Jättebra rakt igenom, men de där riktigt riktigt fantastiska ögonblicken uteblev. Jag kom aldrig riktigt in i Lambchops "Mr. M", men den hade en väldigt behaglig stämning. Musettes "Drape Me In Velvet" inledde makalöst men blev lite sömnig mot slutet. Beachwood Sparks "The Tarnished Gold" var briljant prunkande psykedelika, men Lightships gjorde liknande grejer några strån vassare. Culkin levererade utsökt 90-talssmakande indierock på "Several Sundays", men låtarna ville inte riktigt fastna i mitt huvud.

Överlag ett alldeles fantastiskt skivår!

James Yorkston live på Södra Teatern.

Eftersom jag vet att höga förväntningar ofta är en garanti för besvikelse försökte jag inte bygga upp några alls. Men det var svårt. Första advent. Snö. Middag på restaurang. Konsert med James Yorkston, den nu levande artist som jag, vid sidan om Richard Hawley, allra helst skulle vilja höra en julskiva med. Så många sammanfallande goda ingredienser att det bara var tvunget att bli bra.

Och bra blev det. Väldigt bra. Jag älskar att gå ut på söndagar. Lugnet. Stillheten. Flanörerna på de glesbefolkade gatorna. De stänga butikernas dunkla skyltfönster, det varma ljuset från restaurangerna och barerna. Sorlet i lokalerna, de lediga borden, de sömniga servitriserna. Vi gick till Bara Bistro Bar först, drack glögg och åt middag. Inget anmärkningsvärt, men gott och trevligt. Vägen upp till Mosebacke var hal och brant, stämningen på Södra Teatern lugn, betydligt lugnare än sist jag var där.

Så klev James Yorkston ut på scenen, inledde a'cappella med något jag tror var en gammal sea shantie, och följde upp med ett medley. Nya och gamla Yorkston-låtar med det där karaktäristiska Yorkston-soundet som till en början kan låta precis likadant hela tiden, men som man efter ett par lyssningar lär sig tycka om med tiden älska. Därefter följde ett långt mellansnack om hans nyligen bortgångne vän som egentligen skulle ha stått bredvid honom på scenen. Det var både gripande och roligt, Yorkston är en utmärkt berättare, och spelningen fortsatte, med liknande avbrott för anekdoter, ibland till synes poänglösa, men alltid medryckande, roliga eller direkt drabbande. Som när han berättade om sin dotter, fyra år och tillfrisknande från leukemi. "This is a sad song, it's hard for me to sing", sa han, och började sjunga "The Fire & The Flames" från senaste skivan, och nu, med facit i hand, är den naturligtvis så mycket mer än den Elliott Smithska bagatell jag först tagit den för. När jag vet vad den handlar om blir den direkt outhärdlig. Hjärtat brister.

"The needle is a sin
that I cannot forgive.
But all I want
is for you to be well
my love, my love.

The arrow to the hip
and the look on your eyes
that says:
'Why do you let them
hurt me so?'
My love, my love"

Därefter, helt kort: "It's cheaper than therapy", en kort snärtig replik, och publiken som just svalt sina mest högljudda hulkningar skrattade artigt, och allt var tillbaka till det normala. Så normalt det nu kan bli på en så fullständigt perfekt konsert, en sån ovanligt fin kväll.