måndag 30 juni 2014

En låt #34.

David Grubbs - Knight Errant

Varför jag älskar den här låten? Jag har svårt att svara på det. Den kanske inte framstår som så speciell för någon som hör den så här, i det här sammanhanget. Som habil gitarrpop bara, kanske. Men det är något här som jag är så svag för, så svag, så svag. Den avslappnade, nästan tillbakalutade melankolin, samtidigt det där drivet. Det låter rastlöst och neurotiskt, som lite för hög puls som man inte vet vad den beror på, eller som de där dagarna då man vill göra något, men fantasin och orken räcker inte riktigt till.

Jag köpte den här skivan dagen före midsommarafton 2007 och lyssnade första gången på den i ett fuktigt källarhål till lägenhet i Mälarhöjden. Jag har lyssnat på den många gånger sedan dess, men den känns extra aktuell just nu. Sommaren 2007 var också en skitsommar.
 

lördag 28 juni 2014

Skräcken.


De här träden. De fyller mig med fasa. Det är hägg, angripen av häggspinnmal. De lägger sina ägg under den här väven. Tydligen kan man få bort den genom att bespruta med vanligt vatten.

Förra sommaren, när vi bodde på annan adress, var en hel gata i området angripen. Den prunkande grönskan förvandlad till en postapokalyptisk mardröm. Då visste jag inte att häggen överlever de här attackerna, eller att det bara är just hägg som är utsatt. Min fantasi skenade iväg, jag såg framför mig hur träd efter träd, växt efter växt, skulle brytas ner tills hela ekosystemet var fullständigt nedmonterat och allt som återstod för mänskligheten var att äta varandra tills ingenting fanns kvar, och Jorden var reducerad till en stor, död, svart sten.


fredag 27 juni 2014

Note to self.

Läs den här.


Tyckte ju om Tom Rachmans "De Imperfekta", och blev därför glad när jag såg att han är aktuell med en ny roman.  Lika bra att notera det här så jag inte glömmer bort det.

torsdag 26 juni 2014

Titta, pappa är på tv!



Den som vill se och höra mig svamla om politik kan titta på Tv4-nyheterna ikväll. Blev frågad om vilket parti jag tycker har bäst politik för jämställdhet. En lång intervju klipptes ner till ett enda svar, som fick det att låta som om jag var Socialdemokrat. Så kan det gå.

onsdag 25 juni 2014

Jonathan, Robert och Grant.

Löningsdag, och då är man väl värd ett par öl och ett par vinyler va? Ölen har jag kanske ingen redovisningsplikt på - det var inget märkvärdigare än fatöl. Men skivorna kommer här:



Kul att lyckas köpa skivor med mina favoritartister, och som jag faktiskt inte har på cd sedan tidigare.

tisdag 24 juni 2014

Sommarens Slas.


Den traditionsenliga Stig Claesson-romanen är nu utläst. Den här sommaren blev det "En Vandring I Solen". Det gick ännu fortare än vanligt, dels eftersom den (inbillar jag mig, men kan vara ute och cykla) är en av de kortare Slas-böckerna, men framförallt för att de senaste dagarna fullständigt regnat bort, och det har därför funnits gott om tid till läsning. Och det är en fin liten bok. En av hans finaste kanske. Däruppe med "Vem Älskar Yngve Frej", men kanske inte riktigt i toppen med hans Paris-skildringar "Rosine" och "Efter Oss Syndafloden", som är de Slas-böcker jag verkligen vill flytta in i.

Temat i "En Vandring I Solen" känns igen från "Dagarna Före Lunch" (som egentligen kom senare än "En Vandring...", men jag läste "Dagarna..." först).
En semesterö på randen till väpnad konflikt. En kufisk man som inte riktigt passar in i solskensidyllen. En försiktigt spirande romans. Massor av alkohol. Och så katastrofen. Bearbetade Slas något eget semesterrelaterat trauma med de här böckerna? Kanske, kanske inte. Det är ändå värt att notera att motivet återkommit.

Det finns ju en filmatisering också, med en oerhört stilig Gösta Ekman (i hipsterutstyrsel!) i huvudrollen. Den planerar jag att ha sett innan semestern är slut.


måndag 23 juni 2014

Lika som bär.

Van Morrison - Tupelo Honey
Folkvang - Folkvang

lördag 21 juni 2014

Barndomstrauma.

"A super movie. That touches the heart of family togetherness".

Det låter mysigt och oskyldigt va? Men faktum är att "The Wilderness Family", eller "Familjen I Vildmarken" som jag alltid kände den som, är ett obearbetat trauma från min barndom. Den har gett upphov till en fullständigt ologisk fobi (min enda).
Björnar.
Jag minns tre scener från den här filmen.
1. Mamman i familjen sträcker fram handen mot en liten fågel som pickar henne på fingret. "It bit me in the finger" piper mamman förtjust.
2. Mamman och barnen är ute och plockar bär. Dottern sitter bakom ett snår, och bakom snåret reser sig plötsligt en väldigt grizzly som börjar jaga familjen.
3. Grizzlybjörnen och den snälla svartbjörnen som familjen bekantat sig med slåss utanför familjens stuga. Pappan höjer ett gevär. Han har bara en kula kvar. Han siktar på björnarna, men tvekar. Om han siktar fel kan han komma att träffa svartbjörnen. Då har han inga kulor kvar, och ingen kan skydda dem från grizzlybjörnen. PANG!

De där två sista scenerna tyckte jag var alldeles fruktansvärda när jag var barn. De representerade det absolut värsta man som människa kunde råka ut för i skogen. Länge länge var jag kallsvettig varje gång vi skulle på skogsutflykt. Även långt upp i nästa vuxen ålder höll jag fortfarande på och planerade flyktvägar utifall att en björn plötsligt skulle blockera vägen, eller, gud förbjude, bryta sig in i huset (det fanns faktiskt en mardrömsscen i gamla SVT-serien "Radioskugga" som handlade om just det, och ja, jag hade svårt att sova efter att ha sett den...)

Nu var det länge sedan jag sist fruktade björnar. De utgör ju inget reellt hot i Stockholm direkt (peppar peppar...)

Men de utgör fortfarande ett rätt betydande argument för att inte flytta ut i skogen.

fredag 20 juni 2014

Deppig midsommar.

Det har varit en tung kväll. Vad som borde ha blivit en trevlig om än kall midsommarafton blev istället en lång, utdragen ofrivillig orgie i Gyllene Tider, Magnus Uggla och något som lät som vit makt-musik, som vår granne hade vänligheten att spela på orimligt hög volym. Tack för det. Det tog en bra stund att få Frank att somna, och ångesten efter våra senaste två år av granntortyr började pulsera i kroppen. Nu är det tyst sedan några minuter tillbaka, men vetskapen att det när som helst kan dra igång igen är som en spänd sträng inuti.

Vi borde verkligen bo i hus. Jag vill bo någonstans där jag själv styr över när jag är vaken och när jag sover, och över vad jag lyssnar. När Frank somnat vill jag veta att jag får läsa min Sebald ostört, eller lyssna på, säg, Vashti Bunyans kommande skiva utan att den ofrivilligt remixas av pundhuvudet intills basgångar.

torsdag 19 juni 2014

Gröna fingrar?


Så här fint kan rucola växa om man odlar på Trädgård På Spåret och har gröna fingrar. Det gör inte/har inte jag. Eller egentligen är det väl inget fel på fingrarna, men min första sådd står lite för skuggigt till på balkongen för att riktigt vilja ta fart, och min andra, ja den åt fåglarna upp. Det blir nog ingen självhushållning den här sommaren heller. Men en dag...

onsdag 18 juni 2014

Nedräkning.

Bara imorgon kvar, sen semester. Två veckor, sedan jobba fyra, sen två lediga till. Inga planer alls, hoppas bara på acceptabelt väder så ska det säkert gå att fylla upp dagarna. Mest av allt känns det som att jag vill sova.

tisdag 17 juni 2014

Till Vildningarnas Land.

Hittade "Till Vildningarnas Land" för en femma på loppis i helgen. Har aldrig vare sig läst den eller fått den läst för mig, men däremot har jag ju sett filmen. Och nu blev jag tvungen att se om den. Den får verkligen en annan dimension sedan man själv fått barn. Vissa repliker kommer som dolkstick i hjärtat. Allt det där vuxenpratet vildingarna håller på med, fullständigt obegriplig rappakalja men levererat med största gravallvar. Precis som det måste låta i ett barns öron. Genialiskt. Men inte alls med i boken.

Och hur bra filmen än är så kommer trailern alltid att vara snäppet bättre. 

måndag 16 juni 2014

On A Summer Trail.

Köpte så äntligen nyutgåven av The Clienteles "Suburban Light" idag, och under genomlyssningen av bonusskivan (som innehöll en massa fint jag inte hört tidigare - underbart!) förflyttas jag, som alltid när jag lyssnar på The Clientele , till en alldeles särskild musikalisk och estetisk värld, och vill bara ha mer av samma vara. Jag googlar, söker ledtrådar, söker mer... Och idag fick jag napp. Tydligen är de aktuella med en ny låt! Den återfinns på en splitsingel med Birdie, men kan också höras live här nedan. "On A Summer Trail" heter den, och låter... ganska olikt det de gjort tidigare. Byrds-gitarrer, lite högre röster i refrängen, lite livligare. Och samtidigt anas hela tiden där omisskännliga Clientele-soundet. Ge mig en studioversion, snarast.


söndag 15 juni 2014

Veckans musik, vecka 24.


En mix av Dinosaur Jrs bästa stunder räddade mitt liv när jag åkte till jobbet tidigare i veckan. I min tunnelbanevagn sjöng nämligen ett gäng studenter allsång till Björn Rosenström. I Sverige! 2014! Det kändes väldigt mycket som att befinna sig i Karlskoga under sent 90-tal, och jag flydde in i J Mascis sympatiska oväsen istället.

I övrigt då? Lite av varje, som det brukar vara. Köpte John Coltranes "Blue Train" i början av veckan, så den har spelats ett par gånger, och den tycker jag om (något annat hade jag inte väntat mig).

lördag 14 juni 2014

Dögigi.


Skulle verkligen vilja ha den här kavajen av märket The Gigi. Vansinnigt snygg är den. Eller så är det bara inramningen som gör det. Gråaktig ylle gör sig ju så perfekt tillsammans med blomsterknoppar i uppsprickning.

onsdag 11 juni 2014

Nöjd men inte stolt.

Blogg100 är över för den här gången. Jag gick i mål det här året också. Att blogga en gång om dagen i hundra dagar är ingen konst om ambitionsnivån är så pass låg som min har varit. Många nödlösningar av typen "jag slänger in en bild på något krimskrams jag köpt på loppis som inte en människa kan ha något intresse av" har det blivit. Men ändå. Jag gillar tanken på den levande bloggen. Jag har ju själv inget emot att läsa om folks loppisfynd. Tycker om att rota runt i den bild någon annan vill förmedla av sig själv. Så om så bara av den anledningen kör jag väl på ett tag till. Ett inlägg om dagen. Så länge jag orkar.

tisdag 10 juni 2014

Gustin igen.

Jag har ju skrivit om Gustin tidigare, och idag gjorde jag till slut slag i saken och lade en order: ett par jeans i tyget här ovan. Fiskbensrandiga. Tycker det är ett snyggt mönster, och behöver verkligen ett par anständiga jeans. Egentligen var jag på jakt efter ett par svarta, men jag kunde inte motstå dessa. Återkommer med omdöme när de har anlänt. Enda orosmolnet är passformen. Jag har blivit bränd ett par gånger när det kommer till att köpa kläder på nätet. Överhuvudtaget har jag svårt att hitta kläder som sitter bra. Den som lever får se.

måndag 9 juni 2014

Helgen i bilder.

Vore väl passande om det vore helgen vecka 37 som skulle avhandlas, men så är ju inte fallet. Råkade bara vara en fin grind på gatnummer 37, som jag valde att fotografera.
Frank blev mysiskt sjuk på nationaldagen. Eller så var det bara någon form av utbrändhet. Stöp i säng vid 18:15 och var fortfarande utmattad på lördagen. Några timmar mellan frukost och lunch var han på fötter iallafall, och vi tog en promenad vid Magelungen. Så här såg det ut då.

Utsikt över Magelungen.

Alldeles utanför Franks dagis hade någon rullat en husvagn tvärs över vägen. Det såg liksom dramatiskt ut. Som något som övergetts i all hast.

söndag 8 juni 2014

Veckans musik, vecka 23.


Det slumpade sig så att det blev ett ganska vackert kollage denna vecka. Nu är det dock tveksamt om det kommer att synas här, då Last.FM tycks ligga nere i skrivandets stund. Oh well.

En av tankarna med att posta såna här inlägg var framförallt att berätta om upplevelser kopplade till den musik jag lyssnat på under den gångna veckan. Den här gången är det en väldigt färsk upplevelse; den att vandra omkring i sommarljumna förortsvillakvarter med Erik Enockssons soundtrack till "Farväl Falkenberg" i lurarna. Magiskt. Dustin O'Hallorans pianostycken fungerade också utmärkt som sällskap. Folktomt ödsliga radhusträdgårdar övervuxna med syrener och jasmin, luften tjock av dofter, fräschören innan förruttnelsen sätter igång. Den sakrala stämningen i musiken i kombination med allt detta är precis det jag hoppas på att dokumentärserien "Life After People" ska vara. Den tänkte jag försöka bränna igenom de kommande veckorna.

lördag 7 juni 2014

En märklig vändning.

Hittade detta märkliga utbyte i kommentarsfältet på en serietidningssida jag då och då besöker. Tala om märklig vändning.


fredag 6 juni 2014

Barn och deras sömn.

Kommer jag någonsin kunna förstå det här med barn och deras sömnvanor? Troligtvis inte. Som denna dag. Vad är till exempel grejen med att vakna 05:30 på morgonen när man uppenbarligen inte är utsövd? Är det för nöjet att stappla omkring hela förmiddagen som en zombie? Och vad är sedan grejen med att vägra sova middag, bara för att ett par timmar senare vara så trött att det är omöjligt att få in en matbit i munnen vid middagen, och därmed vara tvungen att självmant gå och lägga sig 17:45, flera timmar tidigare än vanligt?

Jag ritar ett stort svart kors i taket om jag ens får sova till halv sex imorgon bitti.

Prognosen för en dräglig helg ser väl inget vidare ut.

torsdag 5 juni 2014

Moon Knight.


Jag älskar när Warren Ellis tar en serietidning med ungefär noll potenial och förvandlar den till sin personliga leksakslåda. Han gjorde det med bravur i "Secret Avengers", där hans svit bestod av sex korta, avslutade historier i lika många nummer, varje historia med sin tecknare, till synes särskilt utvald att matcha tonen i den specifika berättelsen. Resultatet var som en samling perfekta popsinglar.

Ungefär samma sak gör han i "Moon Knight", nu inne på sitt fjärde nummer. "Moon Knight" har också den fördelen att den tecknas av blivande superstjärnan Declan Shalvey. Hans teckningar är verkligen något extra. Som en lite ruffigare Frank Quitely kombinerar han en enormt effektivt berättande med ypperlig känsla för design och komposition. Titta bara på den obehagliga drömscenen här ovanför, och hur Moon Knights (tänk en vitklädd Batman med grav personlighetsstörning) glider in i drömmen som ett vitt ark papper. Vansinnigt stiligt.

onsdag 4 juni 2014

Jan Garbarek och Telemark.


När jag hittar ett sånt här omslag i en skivback är det svårt att inte slå till, även om jag inte känner till artisten annat än till namnet (Jan Garbarek) och till genren (jazz). Att skivan bara kostade en femma, på loppis i Hökarängen centrum, gjorde ju sitt till också. Men framförallt är det alltså omslagsbilden. Jag dras in i den, och förflyttas i tid och rum till vindlande landsvägar på väg till Telemark i Norge, där jag tillbringade veckor av spridda somrar mellan typ tio- och tjugoårsåldern, tills mina föräldrars vänner, som ägde huset vi brukade bo i, valde att sälja.

Så här skriver en användare på Rateyourmusic om skivan:
"Remember the worst scene in the corniest daytime TV detective drama you ever saw. Now think about the music that was playing in the background. Yep, probably this."
Tyvärr stämmer det rätt bra.

Men till och från tycker jag att stämningen i musiken påminner om den mystiska laddning som infann sig på vägen till huset i Telemark. Särskilt den där resan då vi började på natten, bara jag, pappa och min vän Alex. Vi passerade norska gränsen just som ett åskväder av guds nåde skakade landet, blixtar delade himmelen i alla riktningar, och man kände sig bra liten, trots den relativa tryggheten i bilsätet. Morgonen närmade sig i takt med att vi lade Sverige bakom oss, i det grumliga ljuset utanför anade vi bergstoppar, avlägsna byar, vattenfall som rasade ner i dalarna, små bondgårdar balanserande på klipphyllor. Trots att det inte var första resan dit, var det fortfarande omvälvande. Jag saknar den känslan, saknar Telemark, och funderar ibland på att åka dit igen. Tills vidare lyssnar jag på Jan Garbarek. Även om han då och då låter som ett dåligt tv-drama.

tisdag 3 juni 2014

Tysk sommar.

I bokhyllan, sedan igår:


På tv (eller ja, laptopskärmen):


måndag 2 juni 2014

Sharon Van Etten - Are We There.


Förra våren ropade jag in tre vinyler billigt på Tradera. En av dem var Sharon Van Ettens "Because I Was In Love". Jag hade ingen koll på vem Sharon Van Etten var, köpte den mest för att den var billig och för att jag redan ropat in andra skivor av samma säljare. Lyssnade sedan några gånger, men fann skivan lite enahanda och tråkig. Andra skivor jag köpt vid samma tillfälle lockade mer. Lyssnade några gånger till. Skivan smög sig liksom på, pockade på uppmärksamhet. Det fanns ju något där, ett subtilt, likväl bråddjupt svart mörker i vinylens skåror. Skivan lät mer personlig än det mesta. Jag tänkte tidiga Cat Power, jag tänkte Elliott Smith och Julie Doiron. Och samtidigt var det här helt eget. Egentligen kände jag hennes musik hade ett närmare släktskap med någon obskyr bluesmusiker jag aldrig hört talas om, men vars musik ändå fanns i mitt medvetande på något sätt.

Sedan förra våren har en del hänt. "Because I Was In Love" har snurrat en hel del varv, både på skivtalriken och i hörlurarna. Och Sharon Van Ettens namn har dykt upp både här och var, flimrat förbi i Twitter- och Facebook-flödet, i bakgrunden i "The Walking Dead", på folks läppar. Självklart blev jag nyfiken på nya skivan, "Are We There". Och uppmärksamheten är välförtjänt. För nog har det hänt ett och annat sedan "Because I Was In Love". Starkare material, absolut, mer minnesvärda melodier, och en mer intrikat produktion, storslagen och bombastisk. Men det mest anmärkningsvärda är rösten. Det är inte så att hon gått från att viska till att skrika, men nog har hon höjt volumen ett par snäpp. Det låter inte lika introvert längre, snarare utlevande och passionerat, med ett imponerande vibrato som ibland, som i avslutande "Everytime The Sun Comes Up" övergår i något hest, nästan grungigt. Lite påminns jag om Martha Wainwrights genombrottsskiva (som jag har färsk i minnet eftersom jag av någon anledning lyssnade rätt intensivt på den i vintras).

I vissa stunder blir det lite för mycket känslor. Det blir lätt utmattande att lyssna på. Därför är det skönt att skivan avslutas med skratt och ett studiomisstag. Avväpnande och betryggande att höra att det finns helt vardagliga känslor där tillsammans med all högtidlig världssmärta.

söndag 1 juni 2014

Veckans musik, vecka 22.


Har ingen kommentar om denna veckas musikstatistik. Är så trött att hälften hade räckt.