fredag 30 maj 2014

Helgen vecka 22.

Långhelg med förkylning och gråväder, men inte helt bortkastat ändå. Igår blev det middag på Kvarnen följt av The Forest & The Trees releasefest på Brooklyn Bar, och ikväll blir det hamburgare på Bun Meat Bun, följt av "X-Men: Days Of Future Past". Hamburgare och X-Men, vad är jag, tolv år gammal?

torsdag 29 maj 2014

Richard Katz = Paul Westerberg?

Det finns naturligtvis mycket man skulle kunna skriva om "Freedom", men just nu finns bara tid för mig att ta upp det faktum att jag alltid ser Paul Westerberg framför mig när jag läser om punkrockslarvern Richard Katz. Görs det en filmatisering är han som klippt och skuren för rollen, såvida han inte hinner bli för gammal.

tisdag 27 maj 2014

En låt #33.

Neil Young - Ambulance Blues

Ibland funderar jag på vilken av Neil Youngs skivor jag håller högst. Det är svårt. Alla skivor (av de jag hört, Neil Youngs 80-, 90-, 00-, och 10-tal har jag nästan helt ignorerat, men det finns säkert fina grejer där också) har någon topp, men nästan alltid en eller flera låtar jag helst hoppar över. De där mest bredbenta utsvävningarna, ni vet.

”On The Beach” ligger närmast till hands för guldplaceringen. Den är så behagligt konsekvent. Samma tempo och stämning rakt igenom, bredbent ibland, men liksom nedtonat bredbent, mer bredbent bluesgubbe sittande på en stol än bredbent arenarockgubbe, om ni fattar hur jag menar. Och så har den ju ”Ambulance Blues”, som är min absoluta favorit med Neil Young. Den försätter mig alltid en alldeles speciell sinnesstämning. Avslappnat kontemplerande, distanserad från allt utom musiken, stråkarna och munspelet som dåsigt fäktas om uppmärksamheten; jag liksom svävar en decimeter utanför allt.

måndag 26 maj 2014

Nytt med Tape!


Herregud, så vackert. Musiken, videon, regndropparna mot den stilla vattenytan, helheten. Å ena sidan vill jag ha skivan nu, genast. Å andra sidan kan jag inte tänka mig en mer passande tid att släppa den än i slutet av augusti, sommarens sista flämtande dagar. Fint med konsert på Rönnells i samband med detta också. Kanske fel att längta efter höst nu när sommaren precis håller på att glida av stapeln, men samtidigt svårt att låta bli.

söndag 25 maj 2014

Veckans musik, vecka 21.


Så gick ännu en vecka, en vecka då jag rotade upp en del gamla soft rock-skivor ur arkiven och unnade mina öron ett par lyssningar. Harry Nilsson, Roger Nichols, Nick Garrie och Sagittarius funkade fint som bakgrundsbomull medan fingrarna jordades i balkongmyllan.

lördag 24 maj 2014

fredag 23 maj 2014

Vår balkong.




Vår balkong är rätt fantastisk att vara på just nu. Växterna har precis fått flytta ut från vardagsrumsfönstren och ner i balkonglådor och terracottakrukor. Precis som förra sommaren odlar vi bönor. Groddarna har precis tittat upp ur jorden, och får de överleva kommer de snart slingra sig som kräldjur på det plank som avskiljer vår balkong från våra grannars. Grannar som, till skillnad från våra förra, inte slänger brinnande fimpar som bränner hål i våra mattor, eller håller oss vakna med rosslande hosta hela nätterna, eller klampar runt med skor över golven när vi ska gå och lägga oss. Förlåt, obearbetat trauma.

Trivs hur som helst riktigt bra med den här balkongen. Jag har en egen liten ruccolaodling i den högra lådan på bilden ovan. Planterade den igår, så det vore märkligt om den hade börjat ta sig ännu. Tids nog, hoppas jag.

torsdag 22 maj 2014

Från dystopi till utopi.


I senaste numret av "The Walking Dead" började så äntligen det jag väntat så länge på. Det som alltid är vad jag väntar på när jag läser eller tittar på undergångsskildringar: samhällets oundvikliga återuppbyggnad. För precis som en demolerad myrstack alltid börjar byggas upp igen så snart faran är över, försöker vi människor alltid att klättra tillbaka uppför basbehovstrappan. Föda. Skydd. Värme. Och har man överlevt en längre tid i en värld befolkad av zombies blir zombies till slut något man lär sig att leva med, ungefär som gamla tiders jägare och samlare behövde förhålla sig till vilddjur i skogen. Ett hot, absolut, men inte värre än att det går att skapa fungerande rutiner för att navigera runt det.

"Walking Dead" är en serie med glansdagarna bakom sig. De första femtio numren var välskrivna, spännande, och hade karaktärer man brydde sig om. När de dog var det chockerande. Sen har det sakta men säkert gått utför. Den känsla av trovärdighet som förr fanns skalades av lager för lager, tills det blev bara ännu en zombiestory i mängden. En vändning mot något mer positivt; samarbete och återuppbyggnad istället för ultravåld och nattsvart misär, är väl det enda som skulle kunna ge mig lite hopp om att den här serien kan vara värd att följa i framtiden. Men känner jag Robert Kirkman rätt är det nog snart tillbaka till inslagna skallar, kanibalism och barnamord igen.

tisdag 20 maj 2014

Migrän.

Det här var fascinerande. Om jag hade oändligt med pengar till mitt förfogande kan jag se en viss risk att mitt hem skulle komma att se ut ungefär så här. Minus leksakerna då, plus böcker och skivor. Frågorna hopar sig. Hur städar han? Blir han inte extremt stressad av att vara hemma?

måndag 19 maj 2014

Senaste tidens läsning.

Jag läser böcker hela tiden. Oftast har jag tre på gång samtidigt. Fler blir för många historier att hålla reda på samtidigt, färre, och risken att läslusten ebbar ut är överhängande. Jag behöver styrfart, och jag behöver kunna växla då och då, byta miljö, byta stil, gärna byta båda genre och tempus på samma gång.

Just nu läser jag Jonathan Franzens "Frihet", som är svår att lägga ifrån sig, Mare Kandres "Aliide, Aliide" som är långsam men har ett fängslande språk (många adjektiv, en väldigt organisk känsla genom hela boken - saker är fuktiga, klibbiga, köttiga, allt är i olika stadier av förruttnelse) och så "Hej Lättja", som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg.

Nyligen läste jag ut Richard Yates "Cold Spring Harbour". Bra på många sätt, men jag börjar kunna Yates nu, och tycker hans svartsyn är svår att stå ut med i längden. I hans böcker tillåts ingen karaktär vara vare sig sympatisk eller lycklig, och den här boken är inget undantag. Men här finns förstås ett par sanningar om livet som är drabbande och svåra att skaka av sig, och den är också föredömligt koncentrerad, till skillnad från Javier Marías två romaner "Alla Själar" och "Tidens Mörka Rygg". Inte alls dåliga böcker, tvärtom, men spretiga som få. De påminner mig en del om WG Sebalds vandringar längs engelska kusten i "Saturnus Ringar", i det att de ständigt sticker av från ramberättelsen om universitetslivet i Oxford, ut i långa essäliknande utläggningar om obskyra författare, deras liv och deras död. Oavbrutet fascinerande. Och för någon som jag, med både bildningskomplex och en romantiserad syn på universitetsvärlden, är skildringarna av kulturen och ritualerna i Oxford lika lockande som absurda.

söndag 18 maj 2014

Veckans musik, vecka 20.


Det här blev ju nästan ett estetiskt tilltalade kollage, med alla toner i blått och brunt... Mer än så har jag nog inte att säga den här gången.

lördag 17 maj 2014

Trattgramofonen.

Hittar man en liten trattgramofon i koppar för två tjugor är det klart man måste köpa den. Vad det är? En pennvässare såklart!

fredag 16 maj 2014

Begåvningsreserven.

Jag brukar betrakta mig själv som normalbegåvad. Varken mer eller mindre. Dock med ambitionen att hela tiden utvecklas. Jag tror att begåvningen växer med bildningen. Varje ny kunskap blir ett verktyg, varje ny erfarenhet ett ess i skjortärmen. Idag gjorde jag ett kompetenstest på jobbet, och känner inte riktigt att jag längre kan räkna mig till de begåvades skara. Nu har jag inte fått testresultatet ännu, så chansen finns ju förstås att jag är ett geni vad gäller att sortera olika figurer och former i "logisk" ordning. Men med tanke mitt vilda chansande under testet betvivlar jag det. Jag tröstar mig med att jag säkert kompenserar det med att vara bra på andra saker, och hoppas att mina överordnande ser det också.

torsdag 15 maj 2014

Mönster.

Har fyndat lite fina accessoarer senaste veckorna. Den här slipsen med höstigt blommönster till exempel. Även om jag inte har en aning om när jag ska kunna använda en så pass ljus slips. Till vilken skjorta och kavaj matchar man en sådan? För övrigt bär jag slips oerhört sällan, så det var ju kanske inte det mest nödvändiga köpet jag har gjort, men jag tyckte verkligen om färgerna.
Tycker om både färgerna och mönstret på den här scarfen, och den är betydligt lättare att kombinera med min övriga garderob. Oerhört lik en annan scarf jag kikat på, men som då kostade flera hundra. Den här kostade en dryg tjuga på Myrorna. Jag älskar Myrorna.

onsdag 14 maj 2014

Växterna i fönstret.



Jodå, de lever och frodas, tackar som frågar, men fortfarande inte tack vare min omsorg. Jag bara tittar på dem. Skulle säkert vattna ihjäl dem om jag försökte ge dem lite kärlek. Förresten är jag väldigt sugen på den här boken:

tisdag 13 maj 2014

Problemet med Papercut.

Det är alltid samma visa. Jag kommer in, överväldigas av färgerna, formerna, all vacker design, alla vackra människor, alla spännande böcker med kollossalt genomtänkt typografi på omslaget, och alla tidningar som till ytan verkar vara anpassade direkt efter mina intressen. Så tittar jag lite närmre. Bläddrar kanske rent av i någon tidning. Ser att den verkar ganska tom. Ett par snygga bilder, en artikel om någon jag finner intressant, i övrigt mest reklam. Och kanske skulle jag kunna hitta något nytt att intressera mig för där mellan pärmarna, men tidningen är lite för dyr för att jag ska vilja chansa. Så jag lämnar den och letar vidare. Efter en stund börjar jag nästan få panik. Här finns hur mycket som helst jag vill ha, men ingenting jag hellre vill ha än något annat. Och jag kan ju för guds skull inte gå härifrån tomhänt när jag redan tillbringat så lång tid här!

Så jag tar något billigt i handen och går till kassan. Tidningen "Collect", femtio kronor, ett par jeans på omslaget. Det visar sig vara en tidning om australiensiskt hantverk och australiensiskt öl. Typ. Inte direkt specialanpassat efter mina intressen, men jag lärde mig åtminstone att det finns rätt snygga australiensiska kängor som heter Rossi...

måndag 12 maj 2014

Inside Llewyn Davis.


De senaste gångerna har ungefär varannan film jag sett varit ett totalt magplask, så "Inside Llewyn Davis" var verkligen precis vad jag behövde. Egentligen är jag inget stort bröderna Coen fan. Gillar spridda filmer ur deras bakkatalog, "Fargo" och "The Big Lebowski", naturligtvis. Och jag uppskattar deras stil i teorin. I praktiken tycker jag ofta att den kommer i vägen för mitt engagemang för de karaktärer de skildrar. Det är liksom för självmedvetet. För smart.

I "Inside Llewyn Davis" (rolig kuriosa: jag fick först för mig att den handlade om syskonen Llewelyn Davies, som inspirerade JM Barrie att skriva Peter Pan) lyckas de balansera med exakt precision mellan nattsvart och quirky. Jag tycker nog det här är en av deras bästa filmer.

Tidigt 60-tal, New Yorks folkscen. Bob Dylan ska snart slå igenom, men det vet förstås ingen. Llewyn Davis är en kämpande musiker med talang men utan vare sig tur eller social kompetens.  Filmen följer honom under ett par olycksaliga dygn i hans liv, då han flackar mellan olika tillfälliga sovplatser, jagar katter på rymmen och försöker få ett nytt skivkontrakt. Inget av det han företar sig går något vidare. Det är snudd på sorgligt, men också väldigt roligt, och Llewyn Davis är så osympatisk att han nästan förtjänar det mesta han råkar ut för. Någon form av katharsis med andra ord.

Men mer än nånting annat är filmen en fröjd för ögat. Interiörerna, sunkiga lägenheter och klaustrofobiska trapphus, slitna soffor och dragiga fönster, vill man bara flytta in i, förfallet till trots. Och scenerna på gatorna i ett snöslaskigt New York är precis lagom misärromantiska. Oscar Isaacs blektrötta uppenbarelse bränner sig in på hornhinnan. Bonuspoäng också för den här låten, som jag gått och nynnat på i dagar:

söndag 11 maj 2014

Veckans musik, vecka 19.


Förutom Wilco, så har jag redan skrivit om de två artister jag lyssnat mest på den här veckan, så jag skriver några korta kommentarer om några av de andra som figurerar. Sambassadeurs fina "Migration" och Ray LaMontagnes "Till The Sun Turns Black" är loppisskivor. Den första gladde mig (har alltid gillat både Sambassadeur i största allmänhet och skivan i synnerhet), LaMontagne-skivan var lite i smörigaste laget, men ändå habil. Nya Kent-skivan tycker jag var väldigt ojämn, och texterna är ju direkt skrattretande på sina ställen. På det stora hela en besvikelse, med tanke på all hype den fått från både säkra och osäkra källor. Kanske kräver den fler lyssningar.

lördag 10 maj 2014

The Business World.

Saker och ting på börjar röra sig på jobbet. Kanske. Det är alltid svårt att avgöra om sånt där är på riktigt eller bara inbillning. Egentligen har det kanske rört sig redan i ett år ungefär, på gott och ont. Gott, eftersom jag trivs bättre med min roll nu än jag gjorde tidigare. Ont, eftersom det i grund och botten är en roll som passar mig rätt dåligt i förhållande till vem jag egentligen är, utanför jobbet. Det är en roll som kräver att jag går upp i arbetet på ett annat sätt än tidigare. Mina dagar går mer ut på att förklara siffror för andra än att pussla ihop bokstäver för mig själv, som ju är vad jag naivt trodde och hoppades på att arbetslivet skulle innebära, innan jag kastades ut i det.


Jag köpte Corinne Maiers "Hej Lättja" för en tjuga på Myrorna för några månader sedan. Trodde att den kanske skulle kunna ta mig tillbaka till rötterna, ge mig lite nyttig distans till det jag håller på med. Det gör den väl, på sätt och vis, men den är också hopplöst tråkig att läsa. Förmodligen har en hel del formuleringar och poänger gått förlorade i översättningen, men eftersom jag inte kan franska blir det svårt för mig att ta reda på. Jag läser, nickar igenkännande här och var, men ganska ofta är den så pass tråkig att tankar på jobbet faktiskt är mer underhållande. Det var väl kanske inte tanken?

fredag 9 maj 2014

Om det regnar.


Mycket gnäll på regnet just nu. Just idag har jag inget emot det. Låt det falla. Jag tar en promenad genom staden och lyssnar på den här.

torsdag 8 maj 2014

Ryley Walker - All Kinds Of You.

Lånade brorsans Uncut i helgen och läste för att kunna somna. Fastnade för en artikel om amerikanske singer-songwritern Ryley Walker. Kanske var det den fulsnygga jackan han bar på fotot som fångade mitt intresse. Han såg ut som utkliven direkt ur 60-talet. Texten beskrev honom som en ung Bert Jansch, och det var ingen långsökt liknelse, för Ryley Walker låter faktiskt exakt som Bert Jansch, från den allvarliga rösten till gitarrplockandet till den dramatiska inramningen. Egentligen borde det vara helt fel årstid för den här sortens dysterkvistfolk, men när jag blickar ut över det gråblöta landskapet från tunnelbanefönstret är "All Kinds Of You" faktiskt en helt perfekt ljudspår. I artikeln i Uncut pratar Ryley om att han börjat experimentera med en mer jazzig inramning. Det ser jag verkligen fram emot att höra.

onsdag 7 maj 2014

Duvan.

Jag kände mig rätt välklädd när jag gick till jobbet idag. Beige regnrock, grå yllebyxor och matchande keps, blanka svarta skor. Modernt/tidlöst, kändes det som. Vid andra backen, slutspurten mot tunnelbanan, under ett träd, kände jag något slå mot mitt huvud. Det hade kunnat vara en vattendroppe, men kändes något för tungt. Fågelskit, självklart. Ovanför, på en gren i lövverket, satt en duva och viftade nonchalant med vingarna. Det var bara att vända hem och byta kläder. Skiten hade studsat mot mitt huvud och dessutom kladdat ner byxorna,

Jag tror det är dags för en annan bild som header till den här bloggen. Duvor står inte så högt i kurs längre.

tisdag 6 maj 2014

Lång startsträcka på Mad Men.

I och med senaste avsnittet blev "Mad Men" äntligen bra igen. Jag var lite orolig där ett tag. Hade inte, som många andra, problem med förra säsongen, men de första tre episoderna av seriens avslutande säsong har varit rätt plågsamma att ta sig igenom. Tomma, händelselösa, för mycket fokus på Dons och Megans trassliga förhållande, och alldeles för övertydlig symbolik. Det brukade vara en serie som undvek de enkla lösningarna, som istället överraskade. Nu har det känts som vilken såpa som helst, om än en väldigt påkostad och välspelad sådan. Men senaste avsnittet, som sagt, fångade mig igen, även om vissa av problemen kvarstår. Gillade scenerna med Rogers dotter i hippiekollektivet, och så är det något gåtfullt underhållande med Cutler som förgyller varje scen han är med i.

Men jag börjar ändå se fram emot att få säga adjö till den här serien. Den har onekligen sina glansdagar bakom sig.

måndag 5 maj 2014

Helgen i bilder.


For hem till Karlskoga igen, den här gången utan barn i släptåg. Helgen präglades av allvar, men var ändå också otippat trivsam. Jag hängde mest med min pappa och mina syskon, och vi drog runt i gamla kvarter vi en gång kallat hemma, var sentimentala och fåniga, och på nätterna läste jag och lyssnade på musik och sov gott och länge. Välbehövligt.

söndag 4 maj 2014

Veckans musik, vecka 18.


På två bussresor på tre och en halv timma vardera hinner man avverka ett par skivor. Har också lyssnat en del om nätterna i Karlskoga den här helgen, i det närmaste jag kan komma ett pojkrum. Riktigt behagligt. Har saknat det.

Musiken kan jag inte säga så mycket om, annat än att jag alltid återkommer till kombon soul, Smog och Boards Of Canada. Jag vet inte varför. En genre, en röst och ett sound som funkar väldigt bra tillsammans. Blanda, skaka, smaka.

lördag 3 maj 2014

Klockan.

Jo, jag köpte ju en klocka nu i veckan. Jag har inte haft en klocka på säkert tjugo år, men kände plötsligt att jag borde ha en. Det är väl inte den ultimata klockan eller så, men funktionell och rätt fin. Som allt jag köper var den också billig.


fredag 2 maj 2014

De senaste tre månadernas 300 mest spelade skivor.

Eftersom jag älskar albumkollage (enda anledningen till att jag började med Last.FM igen) så kan ju dela med mig av de 300 skivor jag lyssnat mest på det gångna kvartalet. Hur många omslag känner DU igen? Gotta catch 'em all!