måndag 18 november 2013

Föräldrahandbok funnen på oväntad plats.

Jag läser Lydia Davis novellsamling "Samarbete Med Fluga". Och jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det finns små partier av briljans, men så finns det en massa stiluppvisningar som jag aldrig fastnar för, smart på ett överspänt och kantigt sätt. Men det fanns en novell jag verkligen tyckte om. Eller novell och novell. "Vad Man Lär Sig Av Babyn" är mest en samling spridda anteckningar, känns det som. Anteckningar från det första spädbarnsåret. Anteckningar som jag själv gärna hade blivit tilldelad under någon föräldrakurs eller på ett möte med MVC. Det här kan man läsa, till exempel.

Det som liknar hans gråt
När man lyssnar efter hans gråt tror man att vinden, fiskmåsar och polissirener kan vara hans gråt.
Tid
Det är inte så att fem minuter alltid är lång tid när man har hand om en baby, men tiden går mycket långsamt när man väntar på att en baby ska somna, när man hör honom gråta ensam i sin säng eller smågnälla nära ens öra.
Sedan går tiden mycket fort när babyn väl har somnat. Det man har att göra har alltid tagit så här lång tid att göra, men innan babyn kom gjorde det inget, för det fanns många timmar på dagen att göra de sakerna på. Nu finns det bara en timme och en till senare, vissa dagar, och en sista timme, mycket, mycket sent på natten.

Jag tycker om den knastertorra uppgivenheten, och den värme som ändå anas där mellan orden. Det finns något i de här formuleringarna som känns exakt som jag minns den första tiden som förälder. Skört, sakralt, ibland alldeles hopplöst tungt, ibland alldeles självklart fjäderlätt. Hade jag läst det här innan hade jag varit bättre förberedd. På gott och ont.

lördag 16 november 2013

Ett motgift mot likgiltighet.


Boken kom nu i veckan; "The New Complete Book Of Self-Sufficiency" av John Seymour. Jag har inte hunnit läsa särskilt mycket av själva facktexterna, men desto mer av de texter som avser (och lyckas med) att inspirera. De ger näring till drömmen. Varje gång jag slår upp boken fylls jag av frid. Det är så långt bort från verkligheten man bara kan komma just nu. Den blygrå verkligheten med bilar på tomgång nedanför fönstret, muterande evighetsförkylningar i kroppen och droglangning i lägenheten ovanför.


På samma sätt hoppas jag att Gunnar Brusewitzs "Fyra Årstider - Blad Ur Naturens Kalender" ska fungera. Då den börjar med våren tänkte jag vänta med att läsa den tills vi passerat årsskiftet. Kontrasten mellan vårbetraktelser och det bedrövliga novembermörkret utanför skulle nog vara lite för stark för att jag skulle orka med den just nu.

Jag tror jag håller på att förvandlas till en Caught By The River-man.



onsdag 13 november 2013

All den jazzen.

Genren "jazz" utgör kanske en procent av min skivsamling, och ungefär lika lite i mitt iTunes-bibliotek. Detta trots att det är den genre som gett mig allra mest det senaste året. Det var länge sedan musik på det här sättet liksom tog mig i besittning, fick mig att verkligen känna mig annorlunda, fick mig att drömma, gav omvärlden en annan lyster. Promenaden från Hötorgets tunnelbaneuppgång till Europahuset känns nästan lite glamourös med, säg Oddjobs "Koyo" eller Miles Davis "Relaxin' With The Miles Davis Quintet". Mina steg känns lite lättare. Musik känns som något spännande och oförutsägbart igen.


Frustrerande är att jag inte kan någonting om jazz. Jag känner till en massa namn, men har ingen uppfattning om hur artisterna låter, eller vad skillnaden är mellan typ bebop och hard bop. Men däri ligger väl en del av spänningen också.

Nu vill jag ha tips. Bring it on. Vad ska jag lyssna på? Klassiskt som modernt, stökigt som lugnt, allt funkar!

söndag 10 november 2013

Den stundande avknoppningen från samhället.

Det har tågat nazister på Stockholms gator i helgen. Det är en sjuk, sjuk tid vi lever i. Det känns som en krutdurk som det pyr i. När som helst smäller det, på ett eller annat sätt. Jag vill inte vara med mer. Eller jo, jag vill vara med, men jag vill ha ena foten utanför. Om hela skiten kollapsar vill jag ha en tillflyktsort. En gård på landet där jag och mina närmaste kan påta i jorden medan det här kulissartade samhällsfuskbygget rasar samman.


De senaste veckorna har jag förlorat mig i en dröm. Tittat på gårdsannonser på nätet, läst om ekobyar, beställt böcker om självhushållning, plöjt bloggar och forum på samma tema. På sikt kan jag verkligen sig mig själv i ett sådant sammanhang. En förutsättning är dock att det finns fler där, och helst då varken myspysselbloggare eller haschtomtar, utan vettiga människor med rent mjöl i påsen och med sansad inställning (inte för avslappnade, inte för hardcore).

En liten ekoby vore optimalt. Varsitt litet bostadshus, några gemensamma utrymmen (drömmer ju exempelvis om ett gemensamt bibliotek), och gemensamt ansvar för underhåll.

Nej, det kanske inte är realistiskt, men det är en vacker dröm, och den håller mig flytande. Så i brist på en jordplätt kommer jag fortsätta att plöja internet. Läsa, forska, fundera, planera. I veckan kommer "The New Complete Book Of Self-Sufficiency" av John Seymour att levereras till mitt postombud.

Vi kan kalla det en början.

lördag 9 november 2013

Really, DN!?


Jag är inte ens vegetarian, men blev ändå provocerad av detta.

fredag 8 november 2013

Önskelistan.

Fars dag, 32-årsdag, julafton. Jag har gott om tillfällen att casha in presenter de närmaste veckorna. Skriv gärna ut listan nedan och bär med den i fickan, men prata ihop er innan ni köper något, så jag inte får några dubbletter. Det vore ju bra pinsamt.

(Skojar förstås bara. Mer en minneslista för min egen del.)

Eftersom den Ruitertassen jag köpte i våras är lite för tung och otymplig för att fungera när man ska vara i rörelse eller bland folk.
Eftersom jag vill bli bättre på att leva bättre.
Eftersom jag är nyfiken på den.
Eftersom man aldrig kan få för många fina strumpor. (I nuläget har jag för många fula.)
Eftersom jag när en dröm om att en dag ha riktigt fina kvalitetsskor som jag då vill kunna ta väl hand om.
Eftersom Morrissey säkert är mer intressant som författare än vad han varit som musiker senaste tio åren.

Eftersom jag vill läsa mera Sebald.

tisdag 5 november 2013

Gårdagens fynd.


Hittade den här rocken på Stadsmissionen igår. Lite skrynklig, ett hål i fodret och en liten slitning vid översta knapphålet, men i övrigt jättefint skick. Jag har varit på jakt efter en enkelknäppt rock ett tag. Min garderob är full av dubbelknäppta och jag börjar tröttna på dubbelknäppt. En mossgrön var inte vad jag hade tänkt mig från början, men jag fastnade för den här så fort jag såg den. Märket är Dress Bocaj. Jag har aldrig hört talas om dem tidigare, men tydligen är/var de hovleverantörer, vilket jag antar är en kvalitetsstämpel. Oavsett vad är jag helnöjd. Ska nog, på sikt, investera i ett nytt foder och försöka lösa slitningen vid knapphålet med lite mossfärgad tråd. Då blir den som ny.

lördag 2 november 2013

Kom, kom atombomb.


Det var inte utan att jag fick mig en tankeställare när jag tidigare i höst, i ett anfall av atomångest, tvingade mig igenom film efter film på temat kärnvapenkatastrof. Det kalla kriget tog ju slut när jag var i tioårsåldern, så jag har själv inga minnen av hur det var att leva med bomben hängande över huvudet, men jag kan ju försöka föreställa mig. Min mamma berättade för bara några veckor sedan om ångesten, om osäkerheten - fanns det någon framtid, eller skulle någon trycka på knappen imorgon och döma oss alla till undergång?
Hur påverkar det en människa, ett samhälle, en värld, att under flera år leva med den osäkerheten?

Utställningen "Atombomb Över Stockholm" på Stockholms Läns Museum besvarar inte den frågan, men den ger en fascinerande inblick i andra aspekter av  Livet Under Bomben. Mest intressant var informationsfilmerna om en eventuell evakuering av Stockholm (vilket är vad bilden ovanför föreställer). I filmerna rullar bilarna i sakta mak och i artiga led ut genom tullarna. Någonting säger mig att verkligheten hade sett väldigt annorlunda ut om det hade blivit aktuellt.

Efter utställningen hamnade vi på Svenssons i Lammhult, där man säljer designmöbler till fasansfulla priser och anskrämligheter som klockradioattrapper att kombinera med iPhone till en... ja, till en fiktiv klockradio.

Det fick mig också att tänka. Kärnvapenkriget och den inverkan det skulle få på infrastrukturen skulle tvinga fram en direktomställning till planekonomi.

Come, come, nuclear bomb.

fredag 1 november 2013

Sagor & Swing, live på Rönnells.

Det är tio år sedan jag såg Sagor & Swing första gången. Det var på en liten inomhusfestival i Norrköping, vars dragplåster för min del var typ Björn Kleinhenz. Jag kände till Sagor & Swing till namnet, men hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig, och mina förväntningar var inställda på strax under "lagom". Döm min förvåning när det blev en av mina konserthöjdpunkter dittills i livet. Publiken, som artigt satt på golvet och väntade, blev inte sittande många sekunder efter att Eric Malmberg och vem som nu satt bakom trummorna vid tillfället, satte igång. Det var som att kliva in en mjuk, underbar vägg av trummor, orgel och högt gräs. Björn Kleinhenz såg jag aldrig.

På skiva har Sagor & Swing gått varma sedan dess. Jag har inhandlat deras album, ett här, ett där, lyssnat ofta. Men på scen har våra vägar inte korsats förrän igår, då de spelade på Rönnells antikvariat. Då var jag där. Dock lite efter att de började spela, så jag såg inte mer än skymtar av dem. Men jag hörde. Sagor & Swing vinner fortfarande på att upplevas live. Det blir en helt annan dynamik i ljudet som gör upplevelsen så mycket mer fysisk än på skiva. Så är det väl med all musik, tycker kanske vän av ordning, men extra mycket så med just Sagor & Swing. Av någon anledning. På skiva är det musik jag försöker förlora mig i. Live är det musik jag faktiskt förlorar mig i. Utan ansträngning.