tisdag 29 oktober 2013

Tjirr, eller hur en barnbok nästan fick mig att älska Stockholm igen.

Den senaste veckan har jag gått och drömt om ett annat liv. Jag har läst bloggar och forum, målat bilder i mitt huvud, gjort upp planer och lagt ner planer, sedan planerat igen. Jag tänker på ett liv på landet. Sen ångrar jag mig och tänker på mitt liv i storstan. Sen lyssnar jag till grannarnas klampande på våningen ovanför och tänker på landet igen. Och landet ter sig mer och mer lockande.

Men så hittade jag en barnbok i Franks bokhylla idag. Den är egentligen för större barn, lite för mycket text och handling för att Frank ska hänga med i den som treåring. Därför står den i den övre hyllan, där vi förvarar böcker vi ska introducera senare. Men jag har ändå varit nyfiken på den ett tag, och tänkte att det kunde vara värt ett försök. Det var en ganska fantastisk bok. "Tjirr", av Inga Borg, (annars mer känd för "Plupp"-böckerna).


"Tjirr" är en närmast diskbänksrealistisk berättelse ur fågelperspektiv. Handlingen är egentligen inte mer märkvärdig än att Tjirr, en liten gråsparv(?) och hans fågelvänner, en duva och en fiskmås, genom fyra årstider jagar föda och sovplatser runt om i Stockholm. Men det är bilderna som gör den så makalös. Det är oerhört vackra, stämningsfulla akvarellmålningar av 60-talets Stockholm. De påminner ibland lite grann i stil om Miroslav Sasek, mannen bakom en annan av mina barnboksfavoriter; "Detta Är London". Inga Borg får mig att känna lika starkt för Stockholms stadshus silhuett, eller Berns fasad, som Sakek fått mig att längta efter Westminister Abbey eller Londons tunnelbana. Stockholm är ju numera vardag för mig, men den här boken får mig ändå att vilja gå ut och uppleva.

måndag 28 oktober 2013

Livet och konsumtionen helgen vecka 43.

Vilken helg det har varit. Alldeles perfekt, i all sin anspråkslöshet. En kort after work med trevliga arbetskamrater på fredagen följdes av en välbehövlig sovmorgon på lördagen. Fick sova till nio, vilket väl inte hänt sedan sommaren 2010, typ. På kvällen var det inflyttningsfest hos John och Elin i Bergshamra, vilket var trevligt och sansat. Jag satsade på kvalitet framför kvantitet när jag drack, vilket var ett vinnande drag. Mådde därför helt okej på söndagen, och kunde ta Frank med mig in till stan för en fika med Emma och en promenad på stan. Köpte The Jams "The Gift" för tjugo kronor på An Ideal For Living och kikade på en snygg väckarklocka på Grandpa, men bestämde mig för att avstå. Vill ha en mekanisk, inte en batteridriven. Till min glädje hittade jag den här skönheten för ungefär halva priset jämfört med Grandpas, på Tradera, och ropade hem den samma kväll. Snygg, uppdragbar, förhoppningsvis fungerande också. Och varken en slukare av batterier eller en utsändare av strålning.


torsdag 24 oktober 2013

25 år gammal nu i oktober...


 ...och fortfarande fräsch. Och sedan ett par veckor tillbaka står den i min skivhylla. Oktober har varit en bra månad för vackert vinyloväsen. Igår köpte jag My Bloody Valentines "Loveless" också.

tisdag 22 oktober 2013

Dagens läsning.

Läste den här texten om ett litet privat bibliotek uppstartat av ett par entusiaster i Brooklyn, och blev inspirerad. Är sugen på att starta upp något liknande, men har inte riktigt resurserna eller nätverket. Men kanske något på mindre skala. En liten bokcirkel/mobilt bibliotek med roterande böcker och demokratiskt beslutade bokinköp kanske?

söndag 20 oktober 2013

Jazzoo.

Så tacksamt om det vore tal om en sågning, då hade jag kunnat öppna med "Jaså?", eller någon annan ordvits baserad på titeln på Oddjobs senaste skiva. Men nu är det alltså inte aktuellt med någon sågning. Oddjobs barnjazzkonsert på Kulturhuset idag var fantastiskt charmig, om detta var både jag och min treåring - som både applåderade, sittdansade och skrattade, trots den läskiga mängden folk - rörande överens. Jazz och ljudkonst i kombination med gulliga animerade djur har aldrig tidigare varit så underhållande.

fredag 18 oktober 2013

Heliga treenigheter.


 Slowdive och Nick Drake.

De må inte ha något särskilt gemensamt i övrigt (förutom det faktum att Slowdive-ledaren Neil Halstead numera gör musik som låter närmast exakt som Nick Drakes, men det är en annan historia), men de har båda släppt totalt tre album var, och alla har de varit fulländade. Jag älskar sånt. Och hur mycket jag än funderar kan jag inte komma på några andra band eller artister med samma hårdkoncentrerat perfekta karriärer, som släppt just tre perfekta album, sedan inget mer. Kan ni?

torsdag 17 oktober 2013

Toppar och dalar.

Problem: det är omöjligt att få frid i sitt eget hem och ordentlig nattsömn har inte infunnit sig på månader, kanske år.

Lösning: Vi tar en långhelg i de Värmländska skogarna, andas frisk luft, tittar på stenar, svampar och rotvältor, somnar till vindens viskningar i trädtopparna, samlar kraft inför resten av hösten.

Nytt problem: Efter en halv dag i Värmland blir vi magsjuka. Helgen har ändå sina ljuspunkter; då och då känner vi oss starkare och kan ta oss iväg på tillfälliga utflykter, men helgen i sin helhet består ändå till större delen av scener som hämtade ur slutet av någon av alla de kärnvapenkatastroffilmer jag plågat mig igenom senaste tiden: kroppar i sönderfall.

Lösning: Vi reser hem igen.

Nytt problem: Franks magsjuka vill inte ge med sig. Sex dagar senare avslutas fortfarande kvällarna med en kaskadspya över hela sängen.

Man försöker göra det bättre för sig, men gräver sig bara djupare och djupare ner i skiten. Det känns lite som historien om mitt liv.

Men nu ska vi inte slösa energi på det negativa. Här kommer, som sig bör i sociala medier, bilder på ljuspunkterna.

Hösten gick in i sitt slutskede. Allt hade ett magiskt skimmer.
Vi gjorde en utflykt till Sveafallen utanför Degerfors, där det finns både ättestupa och gamla jättegrytor i berget, från den tid då inlandsisen plöjde över trakten. Frank fann ett litet luggslitet, fuktskadat leksakstroll vid kanten av en jättegryta, och blev så här glad. Det här var innan magsjukans utbrott.
Vid ättestupans botten.
Min syster hade upptäckt en antikaffär slash bondgård någonstans i Degerfors kringliggande tassemarker som hon ville visa oss. Den låg helt fantastiskt till. Flyttar jag en dag från Stockholm vill jag bo där, eller någonstans som ser ungefär likadant ut.
Djuren på gården. Som i en saga.
Gud gjorde inte gula små äpplen...
Ett fantastiskt får.

tisdag 8 oktober 2013

Önskelistan (vinyl).

Jag har funderat på det här med skivor och kommit fram till att en övergång till vinyl börjar kännas aktuell. Inte så att jag kommer byta ut hela skivsamlingen mot vinyl, det är helt enkelt inte möjligt. Men när det kommer till inköp av nysläppta skivor är det nog slut med cd-formatet för min del. Dessutom har jag tänkt att jag ska försöka jaga rätt på mina milstolpar, skivorna som verkligen format mitt musiklyssnande mer än andra, i vinylformat. Om ni ramlar över någon av skivorna nedan och inte själva nödvändigtvis måste ha den så vet ni vem ni ska vända er till. Observera att jag inte bryr mig nämnvärt om originalpressningar eller dylikt, jag köpte hellre en pressning från 2010 för hundrafemtio kronor än en från -68 för tvåtusen.

Listan uppdateras kontinuerligt.

Beach Boys - Pet Sounds
David Bowie - Low

Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle
The Clientele - Suburban Light
The Clientele - Strange Geometry
The Clientele - The Violet Hour
The Clientele - God Save The Clientele
The Cure - Disintegration
Miles Davis - Kind Of Blue
Miles Davis - Bitches Brew
Nick Drake - Five Leaves Left
Nick Drake - Bryter Layter
Nick Drake - Pink Moon
Bill Fay - Bill Fay
Felt - Me And A Monkey On The Moon
Robert Forster - The Evangelist
Tim Hardin - 2
Michael Head & The Strands - Introducing The Strands
The Ladybug Transistor - The Albermarle Sound
Lambchop - Is A Woman
The Legends - Up Against The Legends
Curtis Mayfield - Curtis
Curtis Mayfield - There's No Place Like America Today
Van Morrison - Veedon Fleece
Van Morrison - Tupelo Honey
New Order - Technique
The Notwist - Neon Golden
Pixies - Doolittle
The Radio Dept - Lesser Matters
The Radio Dept - Pet Grief
The Radio Dept - Clinging To A Scheme
Red House Painters - Ocean Beach
Ride - Nowhere
Slowdive - Souvlaki
Slowdive - Pygmalion
Smog - Red Apple Falls
Songs: Ohia - The Lioness
Songs: Ohia - Magnolia Electric Co.
Sonic Youth - Daydream Nation
The Zombies - Odyssey & Oracle

En låt #29.

James Husband - Little Thrills


Vilket magnifikt öppningsspår, och vilken magnifik låt överhuvudtaget. "A Parallax I" är inte fullt så lysande i sin helhet, men ändå en klart habil powerpop-skiva. Det finns fina inslag, då och då låter det som överblivet material från någon av Beatles sena inspelningssessioner, men allt för ofta påminns man om James Husbands bakgrund i Of Montreal, som i mina öron är ett band som mer än något annat lider av Elephant 6-förbannelsen; "Med lite visselpipor, baklängesgitarrer och högpitchade dragspel i bakgrunden så märker ingen att vi inte har några låtar". Typ.

Men om "A Parallax I" ger ett habilt men lite blekt intryck kan anledningen också vara en helt annan. Med en inledning som för tankarna till Robert Pollards allra största stunder är det väl svårt att bli annat än lätt besviken på fortsättningen?

måndag 7 oktober 2013

Åh, atomångest...


Det var i söndagskväll. Jag hade haft en bra helg, och kanske var det därför jag nappade. En bekant på Facebook skrev följande:
Om någon tycker den här dagen är lite för bra och känner för att fullkomligt lägga den i spillror kan jag rekommendera filmen "The day after" från 1983. Jag är mållös efter att jag just återsett den.
För att citera Bush den äldres* dagbok: "The film is very effective and left me deeply depressed".

Jag blev naturligtvis nyfiken. Det är inte ofta man får tillfälle att bli riktigt deprimerad av en film längre, åtminstone inte om regissören heter något annat än Michael Haneke. Nu tittade jag aldrig igenom hela "The Day After", utan hoppade bara mellan olika scener, men såg fullt tillräckligt för att bli väldigt illa berörd. Filmen skildrar ett par familjen i Kansas City med omnejd, före, under, och efter att USA och Sovjetunionen avfyrat sina respektive kärnvapenarsenaler över varandra. De som dör i själva explosionen är de lyckligt lottade, resten stapplar omkring i olika grader av kroppsligt förfall genom ett gulfärgat och döende landskap innan de alla (spoiler alert!) dör under mer eller mindre vidriga former. Allt är fullkomligt hopplöst. Inga överlevare, inga kvicka repliker, ingen safe zone som väntar. Inte ens gullige Steve Guttenberg skonas.

Och det är det här som gör det fullskaliga kärnvapenkriget så mycket otäckare än alla andra undergångsscenarion tillsammans. Undergången går ju annars att romantisera. Undergången kan vara en nystart, en chans att göra om och göra rätt, bygga upp en ny civilisation. Och om alla människor är döda kan man åtminstone föreställa sig en planet där åtminstone djuren lever vidare. Det är inom ens fattningsförmåga. Men en radioaktiv planet är en död planet. Och en död planet är den ultimata skräcken.


Det lilla av "The Day After" jag utsatte mig för att se gjorde det alldeles omöjligt att sova, så jag låg och vred mig i flera timmar inatt. Ändå kunde jag inte låta bli att ägna lunchrasten åt att läsa mer om filmen, och om liknande filmer. Fastnade för beskrivningen av "Threads", en tv-film som visades på brittiska BBC 1984, och som tydligen ska vara ännu blekare än "The Day After". Letade upp den och tittade några minuter. Estetik som hämtad ur "Tinker, Tailor, Soldier, Spy", diskbänksrealism, blaskigt te, en ständigt överhängande atombombsångest och människor som bara försöker leva sina liv så gott det går, fram till den oundvikliga katastrofen. Så otäckt att jag fick hjärtklappning. Och då kom jag ändå aldrig så långt att ens första bomben han falla. Kanske pallar jag kolla vidare, kanske inte. Med tanke på hur påverkad jag blir borde jag verkligen låta bli.

Både "Threads" och "The Day After" finns att se i helhet på YouTube. Gör inte det.

*Det var dock Ronald Reagans dagbok som innehöll citatet.

söndag 6 oktober 2013

onsdag 2 oktober 2013

Antiphon.


Nej. Tyvärr, Midlake, men... Nej. Det här är inte bra. "Antiphon" låter som typ Doves, när Doves är som tristast och jämntjockast. En förstasingel bör inte låta som ett mellanspår och bör helst inte vara helt befriad från melodier. Det bådar inte gott inför fullängdaren. Jag står nog över. Vilket kliv nedåt efter briljanta "The Courage Of Others".