söndag 31 mars 2013

Pausfåglar.


Idag sken solen över både Karlskoga (som vi lämnade) och Stockholm (som vi återvände till). Påskhelgen har bjudit på både det ena och det andra, alldeles för mycket mat, och ett par loppisfynd någonstans mellan fina och halvfina. Till jag har tid att berätta mer får ni nöja er med dessa pausgräsänder. Glad fortsättning på påsken!

lördag 30 mars 2013

Saturday Looks Good To Me - Every Night.


Det är lustigt - jag har nästan varit aggressivt ointresserad av Saturday Looks Good To Me. Det har jag inte varit med om tidigare, att känna ett sånt agg mot ett band utan att veta mer om det än bandnamnet och hur omslaget till senaste skivan ser ut. Kanske var det bara så att jag där och då, när "Every Night" var aktuell,  var väldigt trött på glättiga livsstilsindieband med klatschiga namn och sökte mig i rakt motsatta riktningar. Eller så var det något annat. Dumt hursom, för "Every Night" är inte alls så tokig. Det är förvisso inte en skiva som ens med den bästa vilja kan betraktas som särskilt intressant. Det är topplistepop för Converse-publiken. Northern soul-influenser, svajiga röster, strummande gitarrer. Inget man inte hört tusen gånger tidigare, men det är bra melodier, medryckande, upplyftande, den sortens musik jag varit som mest sugen på senaste dagarna, innan våren övergick i vinter igen. I sina bästa stunder påminner det lite om Comet Gain anno "Realistes", men utan Comet Gains skärpa och intelligens. Men det är framförallt den sortens pop som Voxtrot spelade, om nu någon minns dem (jag minns dem mest för att jag medan jag lyssnat på "Every Night" ständigt brottats med frågan: "vad är det det här påminner om?" och svaret visade sig vara just Voxtrot...)

Trevlig musik för soliga lunchraster då man är precis lagom less på jobbet och längtar tillbaka till ungdomens bekymmerslösa år.

fredag 29 mars 2013

Du kommer aldrig va över för mig.


Södermalm, Stockholm, Mars 2013. På en husfasad har någon klistrat upp Håkan Hellström-"inspirerad" poesi. Ändå fint.

torsdag 28 mars 2013

Into the woods.

Idag, efter lunch, styr vi bilen mot mina hemtrakter, Karlskoga. Det ska bli trevligt, hoppas jag. Jag har lärt mig att inte ha för höga förväntningar, men förhoppningar är ju okej. Jag hoppas på:

- Sol och några plusgrader.
- God sömn, gott humör och god mat.
- Lite tid för läsning.
- Promenader i skogen, både med och utan barn.
- Några timmar barnvakt, någon påsköppen loppis och några trevliga fynd.

onsdag 27 mars 2013

Time Is A Mountain.

Igår spelade Time Is A Mountain och John Chantler på Rönnells. Och det var fantastiskt. Framförallt då Time Is A Mountain. John Chantler var fascinerande, men kanske inte helt och hållet min grej. Han gör ljud på analogsyntar, och det är spännande att titta på, men jag går igång på melodier, inte ljud, och även om det är fascinerande att låta sig svepas med i hans drones är det inget jag skulle gå och lyssna på i lurar direkt. När jag dessutom lurat med mig fyra vänner till en konsert som, åtminstone inledningsvis, mest låter som ett gammalt modems uppringningssignal kändes det för en stund nästan pinsamt. Det tar emot att skriva det här, för jag framstår som så hopplöst musikaliskt obildad. Men så får det vara. Drones och noise är inte helt och hållet min grej, och kommer kanske heller aldrig att bli.

Time Is A Mountain däremot, var en upplevelse. En intensiv sådan. Musik som kändes såväl i huvud som i kropp. Bandet består av Tomas Hallonsten, Johan Berthling och Andreas Werliin, som annars återfinns i konstellationer som Tape och Wildbirds & Peacedrums. Tape är stora favoriter för mig, och Time Is A Mountain kan närmast beskrivas som Tape på steroider. Svängiga basgångar, orglerslingor som växlar mellan hypnotiskt vackra och intensivt virvlande, och dånande trummor. Ibland balanserar de farligt nära gränsen mot det land som kallas "progressiv rock", och jag kan förstå varför man kunde skymta en och annan långhårig man i bockskägg och trollkarlskläder i publiken.

En så intensiv konsert har jag tidigare aldrig upplevt i ett antikvariat, och kommer säkert aldrig att mer göra heller. Självklart köpte jag LP:n på vägen ut.

tisdag 26 mars 2013

Saxat ur min imaginära anteckningsbok:

Tommy Nilssons fejkade namnbyte till Black och hur lättlurande vi är som gick på det -> kapitlet i Nina Björks "Lyckliga I Alla Sina Dagar" som handlar om hur företagen idag lurar oss med erbjuda oss "något genuint" -> Åhléns rörliga reklamtavlor i tunnelbanan med den "genuint" leende fotomodellen -> något om hur hemskt det är att vi tvingas bli cyniska och skeptiska för att klara av att sortera bort reklambudskapen, och om risken för att vi sorterar bort även andra, "genuina" budskap.

Önskas: ork, tid och inspiration nog att skriva ihop något vettigt utifrån detta.

måndag 25 mars 2013

Nattöppna caféer.

Jag brukar grymta om den akuta bristen på kvälls/nattöppna caféer i Stockholm, men nu i helgen ramlade jag faktiskt över två stycken. Jag gick bara in på ett av dem, och inte ens på kvällstid, men ändå. Det känns tryggt att de finns. Inte för att jag särskilt ofta har kvällar över till att sitta och häcka över en kopp kaffe, men om andan skulle falla på och tiden skulle finnas. Det är ju något romantiskt över nattcaféer. Jag tänker mig dem som samlingsplatser för ofrivilliga nattsuddare, ljusskygga existenser som inte vill vistas i krogarnas och klubbarnas vimmel, men inte heller sitta hemma och kura. Jag tänker på en mycket trevlig kväll förra våren då jag och min vän Emma valde att dricka kaffe på restaurang istället för öl på pub. Jag tänker också på Jeffrey Brown som ritar sina serier under koffeinrusiga nätter på nattöppna syltor. Det skulle jag också vilja göra. Det är så mycket man vill.

söndag 24 mars 2013

Mot Ljusare Tider.


Det har varit en bra helg, en väldigt bra helg till och med. Helt lagom i tempo, helt lagom i fördelningen egentid och barntid. Igår kväll var jag på bio med Åsa. Vi såg "Du Gör Mig Galen", som filmen "Silver Linings Playbook" enligt gammal hederlig svensk filmtradition, fått heta på svenska. Den var nästan lika bra som sitt rykte. En av de bästa dramedierna jag sett sedan "The Squid And The Whale". Till och med Bradley Cooper, som jag vanligtvis avskyr, var bra. Men framförallt var det trevligt att komma bort en kväll, utan att det behövde bli vare sig sent eller blött. Jag kom hem vid halv tio och kunde gå upp klockan sex på söndagsmorgonen utan värre mödor än de som man vanligtvis associerar med att behöva gå upp klockan sex en söndagsmorgon...

Denna morgon blev särskilt bra, för jag fick somna om när Frank ätit frukost, och när jag vaknade var jag vaken nog att ta med honom ut på stan ett par timmar. Första anhalten var Louie Louie. Ja, vi börjar bli lite av vanedjur, Frank och jag. Vi åt en andra frukost. Jag drack kaffe, han åt smörgås och yoghurt med blåbär och hallon. Jag köpte Mackapers "Mot Ljusare Tider" också, på deras skivavdelning. Har tummat på den senaste gångerna vi varit där, men nu bestämde jag mig. Ett bra beslut. "Mot Ljusare Tider", man vill ju gärna tro att det är det vi rör oss mot, även om all snö lätt kan få en att förtvivla och betrakta den nya istiden som ett faktum... Men men, skivan är bra, det har jag vetat sedan tidigare, eftersom jag lyssnade in mig på Spotify innan jag köpte. Jazzig orgelpop som får väntan på nya Sagor & Swing att kännas lite kortare.


Efter Louie Louie tog vi en långpromenad på stan. Jag visade Frank smågatorna kring Mosebacke, vi lyssnade på elvaklockorna vid Katarina Kyrka, jag visade utsikten från Fjällgatan, och till sist pressade jag, svettig och trött, barnvagnen uppför de branta kullerstensgatorna mot Ivar Los Park, där Frank åkte rutschkana medan jag pustade ut och njöt av det solsken som strilade ner mellan snöflingorna. Vid det här laget var Frank bra trött, så vi skyndade oss ner mot Hornsgatan och in på Galleri Kontrast, där min gamle vän Stefan jobbade helg. Jag hejade på honom, tittade snabbt på fina bilder från Nordkorea, men hann inte riktigt ta in dem eftersom pappaplikten kallade. Jag gav Frank en banan, och så tog vi tunnelbanan hem.

Resten av dagen har jag ägnat åt klädvård och skoputs, och lyssnande på Mackaper-skivan. Vissa söndagseftermiddagar behövs verkligen inte mycket mer än så.


lördag 23 mars 2013

Grönsakskorgar.

Det såg så härligt levande ut i Elins kök. Gula lökar och röda tomater dignade i korgar från en krok i taket, på ett nästan organiskt sätt. Ända sedan jag först satte min fot i hennes kök hösten 2003 har jag letat efter liknande korgar. Jag tycker om att inreda med böcker, så varför inte med grönsaker? Märkligt nog har korgarna i fråga varit tämligen svåra att finna. Det är först nu, tio år senare, de har dykt upp. Jag är sugen på att köpa dem. Men... 349 kr. Really, Granit!?

fredag 22 mars 2013

Morgon på tunnelbanan.


Yes please. Eller +1, som ungdomen säger.

torsdag 21 mars 2013

Oj vad Throw Me Away...

... levererar just nu. Intervju med Nina Björk och något slags skivsläpp med Erik De Vahl (i form av ett mixtape bestående enbart av nyskrivna Erik De Vahl-låtar). Innovativt, och fantastiskt, förstås.

För övrigt är Erik och Nina två av de mest inspirerande svenskar jag känner till.

onsdag 20 mars 2013

Tillägg till gårdagens gnälllista.

6. Posten förväxlade paketet innehållandes min tröja med någon annans paket, så när jag stövlat mig iväg till lokala postutlämningsstället imorse fick jag lydigt stövla tillbaka igen utan paket. "Vi har pratat med hon som fått med sig ditt paket, hon skulle komma tillbaka med det idag, så vi ringer dig när det är tillbaka". Som om det var en självklarhet att det kommer tillbaka. Jag har lärt mig att inte ta ut något i förskott.

tisdag 19 mars 2013

...

1. Extrem trötthet.
2. Suddig syn (förhoppningsvis på grund av tröttheten, förhoppningsvis inte något värre).
3. Trotsig unge, som dessutom är enormt svårlagd och mörkrädd.
4. Skrikande grannar.
5. Decembersnö.

På det stora hela är det inte idealiska förutsättningar för någonting alls just nu.

måndag 18 mars 2013

Vila i frid, Jason.

En redan usel dag blev just ännu sämre: Jason Molina, mannen bakom Songs: Ohia och Magnolia Electric Co. är död. Beskedet kommer chockartat men inte oväntat. Det känns som om han gått under svärdet en längre tid. Det finns ju liksom en anledning till att det både arrangerats stödgalor för honom, och att det skrivits texter som denna nyligen. Förbannat sorgligt, oavsett vad. Jag hade just börjat utforska hans musik, och även om jag inte väntat mig det så hoppades jag på många fler fantastiska skivor framöver. Vila i frid.

söndag 17 mars 2013

Dags för omläsning av Gentlemen.


 Galet, men det är nog ganska exakt femton år sedan jag läste "Gentlemen". Jag var sexton (eller eventuellt sjutton, minnet sviker) och vi fick boken som läsuppgift av vår Text-lärare L-G. Jag var skeptisk. Mina preteenår hade jag ägnat åt att gräva ner mig i fantasyns bloddränkta jord. Den enda någorlunda samtida roman jag läst då var PC Jersilds "Barnens Ö", som jag förvisso tyckte väldigt mycket om, och som sådde det frö som senare skulle få mig att flytta till Stockholm. Jag hade alltså inga förväntningar på "Gentlemen". Det var en skoluppgift i mängden. Men den blev verkligen ett uppvaknande, på flera sätt.

Den var ju spännande. Jag fann mig själv vaken om nätterna, oförmögen att lägga boken ifrån mig, på samma sätt som jag varit oförmögen att lägga ifrån mig "Sagan Om Drakens Återkomst"-böckerna av Robert Jordan några månader tidigare. Den var ju inspirerande. Jag ville också leva Henry Morgans och Klas Östergrens liv. Stockholm hade jag sett, men nu ville jag se mer. Ville uppleva Hornsgatans trafik och smuts, gränderna, livet som jag anade pågick där bortom Drottninggatans och Gamla Stans turistbrus. Och allt det där andra fascinerade mig också. Leo Morgans poesi - jag ville också skriva dikter om blommor! - jazzbandet Bear Quartet - fanns det inte ett rockband som hette så, hade Klas Östergren tagit namnet från rockbandet Bear Quartet eller hade rockbandet tagit sitt namn från Klas Östergren? Det fanns så många frågor, så många vägar som ledde vidare.

Från och med "Gentlemen" läste jag inte längre fantasy.
 Och jag var nog en av få i min klass som faktiskt läste ut boken.

Nu är det snart dags för en omläsning. Jag vill ha den någorlunda färskt i minne när filmatiseringen har premiär, och jag vill framförallt se om den håller samma klass så här femton år senare. Jag är nu betydligt äldre än Klas Östergren var när han skrev den. Kanske framstår historien bara som hopplöst pojkrumsromantisk idag? Förhoppningsvis inte.

Just filmatiseringen är ju också ett kapitel i sig. Jag kan inte minnas när jag senast hade så höga förväntningar på en film eller tv-serie. Mikael Marcimain är en stor favorit bland samtida svenska regissörer, jag kan inte tänka mig någon som bättre kan trolla fram 70-talets Stockholm på film. För några veckor sedan annonserades det efter statister, men jag missade tyvärr audition. Synd, för det hade varit kul att få posera lite i tidstypiska kläder och få lite inblick i inspelningen. Nu i helgen fick jag höra att en kompis faktiskt jobbar med inspelningen av just "Gentlemen", så jag kanske har chansen ändå.

lördag 16 mars 2013

Ett dygn av kontraster.

Igår efter jobbet åkte jag till min bror i Gröndal. Jag hade med mig en påse vinylskivor, lite bröd, några öl. Min syster var där också, och under kvällens gång anslöt John, Oscar och Elin. Det var vad vi brukar kalla för "vinylkväll", men som egentligen mest är en förklädd hemmafest. Vi äter gott, dricker gott, lyssnar på vinylskivor och pratar. Mycket trevligt. Den här kvällen åt vi halloumiburgare med aioli och sallad, och musiken vi spelade var en salig blandning: Curtis Mayfield & The Staple Singers, Love, Yello, Bo Hansson, Totta Näslund, Reeperbahn, Alice B, Tape & Bill Wells, och annat som jag inte minns på grund av alkohol.

Det var fredagen. Denna lördag har bjudit på en gnällig unge, en bajsblöja i lekparken, en förstörd talrik på café, en förstörd dator (Mikaelas MacBook föll i golvet och skärmen sprack) och den återställande sömn jag hoppats få på eftermiddagen avbröts av grannarnas förbannade borrande. Man kan ha det bättre här i livet. Å andra sidan kan man förstås ha det rätt mycket sämre också.

fredag 15 mars 2013

Det kommer aldrig va över för mig.


Så, vad tycker ni om nya Håkan Hellström-låten då? Jag är kluven. Å ena sidan: den ger mig gåshud, och det betyder väl nånting. Å andra sidan: det jag älskat mest med Håkan Hellström på de senaste skivorna saknas här. Berättelserna. Människoödena. De överraskande vändningarna i såväl text som musik. "Det Kommer Aldrig Va Över För Mig" är en musklig rocklåt i 80-talsproduktion. Det är vers, refräng, vers, refräng, och inte mycket mer än så. Lite tråkigt.

Men det är återkommande när Håkan Hellström släpper nytt, att första singeln antingen gör mig överväldigad eller underväldigad. Och reaktionen är sällan särskilt talande för hur jag i slutändan upplever själva skivan.

"Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg"
- underväldigad. En bra låt, men inte så bra som allt förhandssnack gjorde gällande, och jag tycker fortfarande att det är den minst bra låten på skivan.

"Kom Igen Lena" - överväldigad. Den må vara vansinnigt uttjatad vid det här laget, men fortfarande det mest euforiska och direkt medryckande han skrivit.

"En Midsommarnattsdröm" - underväldigad. Tyckte redan från början att låten var mer intressant än bra. Men så gillar jag ju inte Jethro Tull heller.

"För En Lång Tid" - överväldigad. Hade inte alls räknat med någon slags uppdaterad gubbrockseufori, och verkligen inte trott att jag skulle tycka så mycket om just uppdaterad gubbrockseufori, men det gjorde jag.

"Saknade Te Havs" - underväldigad. En fin låt, absolut, men jag hade förväntat mig lite starkare melodier, lite mer intensitet eller åtminstone mer passion.

Som sagt, min uppfattning om singeln brukar aldrig vara talande för vad jag i slutändan tycker om skivan, och Kristin Lundells text i SVD gör mig hoppfull. April, come she will...

torsdag 14 mars 2013

13 mars 2013.

På väg hem från lekparken igår hörde vi plötsligt ett skrik bakom oss. Jag trodde först att det var en förälder som skrek på sitt stackars barn, men när jag vände mig om såg jag en kvinna som jagade ett svartrött moln nerför slänten. Jag trodde först det var tre hundar i vild strid, men när de kom närmare såg jag att det var två små hundar, och en dubbelt så stor tupp. Hundarna jagade tuppen och kvinnan jagade hundarna. När kvinnan väl fått stopp på hundarna var det för sent - tuppen var ostoppbar, den bara rusade vidare. När den kommit ner till vägen som vi stod på vek den av och rusade rakt mot oss. Med någon meters marginal vek den av och flaxade upp mot skogen. Det är svårt att förklara det här händelseförloppet utan att en stor del av humorn i det hela går förlorad. Tuppens hysteriska uppsyn, kvinnan som liksom hade ett liknande, flaxande rörelsemönster som tuppen, hundarna dumglada skuttande innan de en efter en insåg att det inte alls var populärt att de jagade den stackars fågeln. Det var det roligaste jag sett på mycket, mycket länge.

onsdag 13 mars 2013

There is Hope.


Köpte den här idag, på Tradera. 230 kronor fick jag ge. 280 med frakten inräknad. Det tycker jag är mer än rimligt. Märket är Hope, och den är från deras Ingmar Bergman-inspirerade kollektion. Visst ser den lite Fårö ut? Och nog ser den lite ut som något Antonius Block hade kunnat ha på sig? Lite som en ringbrynja, om man vill vara elak. Men varför ska man vara det?

Till salu!

Arab Strap - Monday At The Hug & Pint (cd) 40 kr
The Beatles - Revolver (cd) 40 kr
Cat Power - Moon Pix (cd) 40 kr
The Clientele - The Violet Hour (cd) 50 kr
The Clientele - God Save The Clientele (cd) 40 kr
Nick Drake - Five Leaves Left (cd) 40 kr
Nick Drake - Bryter Layter (cd) 40 kr
Nick Drake - Pink Moon (cd) 40 kr
Felt - Crumbling The Antiseptic Beauty (cd) 70 kr
Felt - Ignite The Seven Cannons (cd) 70 kr
Galaxie 500 - This Is Our Music (cd) 40 kr
The Jam - Sound Affects (cd) 40 kr
The Jam - All Mod Cons (cd) 40 kr
Bob Dylan - Blonde On Blonde (cd) 40 kr

Lämna en kommentar och skriv vilken/vilka skivor du vill köpa, samt dina kontaktuppgifter så hör jag av mig.

tisdag 12 mars 2013

Hemma Hos Seyhmus.


Jag har skrivit om Hemma Hos Seyhmus sådär i förbifarten tidigare, men nu tycker jag det är dags att unna Stockholms trevligaste vegetariska lunchställe ett eget inlägg. Jag är ju inte vegetarian själv, men försöker äta vegetariskt åtminstone ett par måltider varje vecka. Ska jag äta köttfritt ute blir valet ofta Hermans, både för maten och för utsikten, men ännu oftare just Hemma Hos Seyhmus. Det är mindre fancy än Hermans - utsikten är inte mycket att jubla över, förrutom att man kan se Högalidskyrkan i ögonvrån - men det finns gott om andra fördelar.

Jag var där för några veckor sedan och jag var där igen i helgen, båda gångerna var det söndag och klockan var strax efter elva. Vid den tiden har de precis öppnat, så stället är nästan folktomt, och buffén är precis framdukad. Perfekt, oavsett man kommer själv, eller som i mitt fall, med ett litet barn. Färre dömande ögon, man kan vara mer avslappnad när ungen kladdar hummus över kläder och bord. Och det är lugnt. Ingen musik, ingen puls, gott om plats.

"Det påminner om Söder som Söder var förr", sa Mikaela, och det stämmer säkert. Jag har ju inte varit på Söder innan det blev hippt. Men jag kan tänka mig. Det är något väldigt inbjudande över atmosfären på Hemma Hos Seyhmus. Så långt från trendängslighet och hype man kan komma.

Och, inte helt oviktigt: maten är jättegod. Jag är framförallt svag för vårrullarna med spenat- och ostfyllning. Nu i söndags serverades dessutom hemlagad baklava till dessert. Ljuvligt gott.

måndag 11 mars 2013

Skala av.

Trogna besökare har säkert märkt att den lilla raden med nyinköpa skivor har försvunnit från högerspalten på bloggen. Jag plockade bort den. Behöver inte fler mellanhänder mellan musiken och min upplevelse av musiken. All redovisning och administration har gått från att vara lustfylld till att vara tvångsmässig. Det här att ständigt, utan filter, basunera ut vad jag gjort för inköp, det begränsar mig, gör mig ängslig, tar bort njutning ur musiklyssnandet och skivköpandet. Lite samma anledningar som till varför jag plockade bort Last.fm alltså.

För övrigt tycker jag www.pop.nu är en förnämlig musikkatalogiseringstjänst, och har bara gott att säga om den.

söndag 10 mars 2013

Helgen i fyra punkter.

- Jag har lyssnat en hel del på jazz de senaste dagarna. Miles Davis "Bitches Brew" och "Birth Of The Cool" och Oddjobs "Koyo". Jag älskar det. Tänkte ge mig på Goran Kajfeš nya de närmaste dagarna. Förmodligen slutar det med att jag köper den på vinyl.


- Det finns inget jag tycker så mycket om att fotografera som vackra gamla husfasader i solsken. Jag tycker om kornigheten som uppstår vid en lite högre än nödvändig ISO. Jag försöker alltid vinkla kameran så att allt som kan skvallra om vilket årtal bilden är tagen försvinner. Inga paraboler, inga mobilmaster, inga närliggande moderna fasader. Ja, jag är bakåtsträvare, ja, jag är förutsägbar, och nej, jag är ingen proffsfotograf, långt därifrån. Men det är kul att hålla på med. 


- Vi besökte den halvnya lekparken med "Mina Drömmars Stad"-tema på Söder i förmiddags. Vackert och mysigt, men halt som en skridskobana. Frank älskade det. Jag insåg att jag borde läsa lite Per Anders Fogelström. Det känns som en erfarenhet jag borde ha i bagaget, men inte har. Precis som med Proust och "På Spaning Efter Den Tid Som Flytt" alltså.

- Höjden av irritation är hörlurar som glappar. Det har drabbat mig två gånger nu under årets första månader. Tidigt i januari la mina in ears-lurar av, och nu i lördags började mina Koss PortaPro jävlas också. Nu har jag slut på lurar. Lyckligtvis får jag låna ett par av Mikaela, men ändå. Det är retligt. Hörlurar är förvisso ingen jättekostnad, men det är mycket annan elektronik här hemma som också känns som den sjunger på sista versen. Det är lite ångestväckande.

lördag 9 mars 2013

Gårdagens tema.

Gårdagens outfit:


Gårdagens skivköp:


Man anar ett samband.

fredag 8 mars 2013

Funny Misshapen Body och Little Things.

Jeffrey Browns serier är ofta ganska menlösa, men det är något så väldigt hjärtligt och inbjudande oförargligt med menlösheten att det är svårt att ogilla dem. Jag lånade "Funny Misshapen Body" och "Little Things" på biblioteket i torsdags, och har snart läst ut dem båda. "Little Things" kändes då och då menlös i överkant, på gränsen till tråkig. Lite som ett experiment i hur lite många serierutor man kan ägna åt att gestalta färg som torkar. Nu är jag elak. Men tänk er en mublecorefilm som går ut på att huvudpersonerna gör vardagliga saker och kommenterar det de gör utan vare sig särskilt mycket humor eller intresse. Lite så är "Little Things". "Funny Misshapen Body" är mer spännande. Den skildrar både sjukhusvistelser, träskomålning och konstskolestudier. Den känns överlag mer genomtänkt.

Men som sagt, även i de tråkigare stunderna är det alltid väldigt mysigt att kliva in i Jeffrey Browns vardag. Utan att jag har en aning om varför infann sig plötsligt ett sug efter hans serier. Det är ju något tryggt med dem, lite som de mest händelselösa delarna av Knausgårds "Min Kamp"-svit. Alla de där kopparna kaffe, de där minuterna som tickar förbi, väntan, längtan, saknad, undran. Det är ju också livet.

torsdag 7 mars 2013

Den absurda skivmarknaden.

Det är ju direkt hopplöst att köpa vinylskivor på Tradera numera. I varenda liten bonnhåla ute i landet verkar det sitta någon kuf med ärvda pengar som hen gladeligen spenderar på gammal vinyl. Jag kan inte se någon annan anledning varför en skiva som jag kan få för åttio kronor på Mickes Skivor kostar tre gånger så mycket på Tradera. Tillgång och efterfrågan; den som inga skivbörsar har, den får köpa sina skivor på nätauktion. Och det är många som inte har några skivbörsar. Själv är jag rätt nöjd just nu, för jag har jagat Van Morrisons "Astral Weeks" i månader, och i fredags fann jag den för mindre än en hundring på nämnda Mickes. En skiva att möta våren med. Igen.


onsdag 6 mars 2013

Busschaufför Action.

Jag jobbar på Regeringsgatan, mitt i hjärtat av Stockholms city. Utsikten från mitt fönster är spektakulär. Jag ser kostymer och kotlettfrisyrer, affärsmän och affärsdamer, bilar, bilar och bilar. Då och då uppstår dråpliga situationer. De har nästan alltid med fordon och dess förare att göra. Ofta undrar jag hur många våldsbrott som skulle kunna undvikas om vi alla tog oss fram till fots istället för på hjul.

Som idag. Plötsligt höll det på att bli en krock vid övergångsstället där nere. Det var en taxibil som stannat mitt i vägen, förmodligen för att släppa av eller på någon. Bussen bakom höll på att köra in den, och busschauffören störtade ut ur bussen, rosenrasande. Han cirkulerade runt taxin med sin smartphone riktad som en revolver mot taxichauffören. När han kommit fram till taxins motorhuv stannade han och rörde sig inte ur fläcken, men höll telefonen fortsatt riktad mot vindrutan. Det var som ett ställningskrig. Taxin hade hindrat bussens framfart. Nu skulle busschauffören göra detsamma mot taxin. När busschauffören inte fick den reaktion han hoppats på gick han över till att bryta sönder taxins vindrutetorkare och böja bak dess backspegel. Först då flög taxichauffören ut ur sin bil, riktade några rallarsvingar mot bussföraren, som vigt kastade sig åt sidan, fortfarande filmande med sin mobil. Jag är glad att inget blodvite uppstod. Efter det här lugnade de ner sig, busschauffören återvände till sitt förarsäte i bussen. Jag tänkte mig att han låtsades att den var en stridsvagn.

tisdag 5 mars 2013

Rock Action.


Såg precis att Mogwais briljanta "Rock Action" släpps på vinyl igen. Härligt! Den vill man ju ha. "Rock Action" är min favorit i Mogwai-diskografi och en stor favorit överhuvudtaget. Varför kunde de inte använda musiken från den som ljudspår i sevärda tv-serien "Gengångare" istället för de rätt menlösa nyskrivna Mogwai-låtar man i slutändan valde?

måndag 4 mars 2013

En låt #25.

Nu ligger väl 2012 såpass långt bakom oss att det är fritt fram att utse det årets absolut bästa låt va? Jo, det tycker jag.

lördag 2 mars 2013

A Heavy Feather - You're The Lotion On Darkness Hands As It Punches Light In The Face.


Oj, vilken titel. Den är ju inte jättesubtil om man säger så. Lite löjlig, skulle jag kunna vara fräck och säga. Tur att skivan är jättebra då, för det är den. Jag tycker överlag väldigt bra om David Sandström, och det här är nog det bästa han gjort sedan "Om Det Inte Händer Något Innan Imorgon Så Kommer Jag". För att det är ett kliv i en ny riktning. För att det är väldigt bra låtar och ett spännande sound. Till försiktigt sprakande elektronik sjunger han starkt men lite ödesmättat avmätt, lite som David Bowie i hans allra bästa stunder. Faktum är att även soundet ibland för mina tankar till just David Bowies "Low", och eftersom det är en av mina favoritskivor är det naturligtvis ett gott betyg. Då och då ramas allt in av plötsliga utbrott av techno. Och som vanligt när det gäller David Sandström finns massor att upptäcka även utanför själva musiken. Texterna och titlarna är fulla av referenser. Jag blir nyfiken och vill veta mer. Jag gillar sånt.

fredag 1 mars 2013

Saker som retar mig.

Nu blir det lite gnäll. De senaste dagarna har jag gått och retat mig på följande:

1. Att det just nu är omöjligt att hitta snygga kläder. Jag är sugen på en ny kavaj inför våren. För några veckor sedan fanns kavajen men inte pengarna, nu finns pengarna men inte kavajen. Då har jag ändå letat runt i otaliga butiker i ett av Stockholms mest modemedvetna och klädbutikstäta kvarter. Allt jag hittar är svart, glansigt, omönstrat, stentrist.

2. Att jag, trots att jag släpar med mig min tunga kamera i väskan varje dag, inte lyckats knäppa så mycket som en enda bild, vare sig bra eller dålig, de senaste veckorna. Jag tänker mig att jag ska strössla min blogg med snygga bilder av mitt spännande liv och de fascinerande kulturpersonligheter jag frotterar mig med, men det blir liksom inget av det, det finns ett inbyggt motstånd mot att plocka upp kameran och fota. Ibland önskar jag verkligen att min telefon hade en vettigare kamerafunktion. Den är lite mindre otymplig, lättare att ha till hands, men bilderna jag tar med den blir utan undantag fullständigt värdelösa.